Operarecension: Peer Gynt besöker Utøya
Redan innan urpremiären i lördags blev Jüri Reinveres andra opera Peer Gynt vida omtalad främst för en scen. Hos norrmännen har den väckt traumatiska minnen till liv.
Musik och libretto Jüri Reinvere efter ett skådespel av Ibsen. Översättning från tyska till norska Tor Tveite. Regi Sigrid Strøm Reibo. Scenografi och kostymer Katrin Nottrodt. Ljus Rainer Casper. Koreografi Oleg Glushkov. I rollerna: Nils Harald Sødal, Marita Sølberg, Ingebjørg Kosmo, Kari Kleiven, David Hansen, Thor Inge Falch, Johannes Weisser, Keti Hugaas m.fl. Den norske operas kör och orkester, dir. John Helmer Fiore. Urpremiär på Den norske opera i Oslo 29.11.
Estniska tonsättaren Jüri Reinveres andra opera Peer Gynt hann väcka en hel del debatt i norsk press redan innan urpremiären i Oslo i lördags, främst på grund av en scen som uppmärksammades av Sveriges Radio några dagar innan premiären, en scen där huvudpersonen tar till vapen och mejar ner alla människor i sin omgivning. Många kommer att tänka på Utøya, hävdade man och till och med operachefen Per Boye Hansen medgav det.
Upphovsmannen förnekade inte heller kopplingen. Enligt Jüri Reinvere, som har skrivit både musiken och librettot fritt efter Ibsens pjäs, är det nämligen viktigt att bearbeta trauman i konsten: i Norge var det alltså helt naturligt att associera till Utøya, medan man i Finland skulle komma att tänka på skolskjutningarna, menade tonsättaren. Operachefen, som beställde Peer Gynt-operan efter att ha sett Reinveres första opera Utrensning i Helsingfors 2012, har också ställt sig helhjärtat bakom upphovsmannen och förklarat att detta inte är Ibsens Peer Gynt utan Jüri Reinveres, och att Reinvere hade full rätt att göra sin egen tolkning av berättelsen.
Det blir ändå oklart vad Utøyascenen egentligen tillför. För Reinvere finns scenen där i första hand som något som relaterar till vår tid, som för att påminna om att terrorn, skräcken och ondskan blivit en väsentlig del av vår moderna civilisation (har den inte alltid varit det sedan Kain och Abels dagar?). Visst, det kan vara intressant att fundera på hur en Gynt hade levt om han hade levt på 2000-talet, och det kan vara frestande att försöka förstå Anders Behring Breivik som människa, hur en sådan resonerar. Men hade det inte varit redigare att sätta upp en hel opera om Utøya i så fall, att visa hur det gick till och vad som hände och följde, och på så sätt behandla händelserna i konsten?
Speciellt som operahuset gjort allt för att tona ner scenens betydelse i Gyntoperan. Som nu känns scenen nästan lite för färglös, den finns där men överstökas ganska lätt. I Sigrid Strøm Reibos regi har scenen blivit en dröm, vilket förstås passar Peer Gynts också annars fantasifullt förunderliga, surrealistiska värld. Drömmen ger uttryck för våra annars förtryckta sidor och enligt den här tolkningen kunde var och en av oss ha gjort detsamma. Tanken är att våldet är latent inom oss. Man kan bara hoppas att så många som möjligt köper den tolkningen. Värre vore det om scenen bara uppfattades som om en effekt för effektens skull, som om man strödde salt i öppna sår. För Utøya är alltjämt ett öppet sår, något som också buropen från läktaren påminde om.
Apropå burop: Hela diskussionen har säkert tjänat som en påminnelse om hur viktigt nationaleposet är i Norge, men också om hur konservativt man ännu förhåller sig till opera. Häri har operan – både huset, verket och konstformen – faktiskt lyckats skapa debatt! Medan Peer Gynt kan genomgå femhundra förvandlingar på teaterscenen verkar en musikalisk-teatralisk tolkning vara nästan helig (Griegs skugga har vilat tung över alla som försökt sig på en musikalisk tolkning). Ändå fanns här ingenting som kändes särskilt uppseendeväckande.
Musik i jämn ström
Reinveres libretto, som ursprungligen skrivits på tyska men översatt till norska, är resultatet av ett omfattande arbete där upphovsmannen kapat och skurit, komprimerat och kombinerat händelser och karaktärer för att få allt att rymmas på tre timmar med paus. Ändå är verket rätt välfyllt med text. Den enda lugna stunden infaller strax efter massakern i Peer Gynts dröm, i ett intensivt och allvarsamt, utbrett orkestermellanspel, innan Solveig väcker Gynt. Den här musiken hör också till hela verkets mest effektiva.
I övrigt känns musiken mestadels välskriven, om än en aning opersonlig. Personligen kommer jag att sakna större dramatiska kontraster. För den som såg Reinveres Utrensning i Helsingfors känns musiken bekant, som en tre timmar lång sås, till stora delar eteriskt skimrande och vacker. Ibland kanske så vacker att man till och med kan fjärmas från händelsernas grava karaktär (precis som en vän förklarade att hon upplevde efter att ha sett filmen Pianot med Michael Nymans musik från 1993, där musiken drog bort uppmärksamheten från hemskheterna).
Musiken flyter till stora delar i en jämn ström, orkestreringen och harmoniken är eteriskt svävande och säkert medvetet diffus. Melodierna är inte alltför tydliga och väldigt många stämmor är närvarande samtidigt med ofta minimalt stöd för sångarna. Kanske kommer sångarna därigenom inte till sin fulla rätt, musiken är helt enkelt komplicerad utan att låta komplicerad och en hel del energi går säkert åt att träffa rätt ton. Wagnerreferenserna dyker upp här och där och bland annat associerar jag till förspelet till Parsifal redan i inledningen.
Antihjälte
Själva Peer Gynt är något av en wagnersk Siegfriedgestalt, en dumdristig antihjälte, som omges mer eller mindre frivilligt av hordar av förförerskor. På samma sätt som Siegfried har också Peer Gynt en stor roll att sjunga när han hela tiden står på scenen. Nils Harald Sødal ur operahusets egen ensemble klarar uppdraget med beröm, även om en annan röst med mera pondus också kunde ha gjort sig bra.
Upplägget med två Solveigar på scenen är bekant från Utrensning där den äldre Aliide fick göra upp men den yngre. Både Ingebjørg Kosmo och Marita Sølberg, som den gamle respektive unga Solveig, är välsjungande och speciellt Sølbergs insats känns gedigen. Också David Hansens synnerligen vackra kontratenor imponerar, liksom Ketil Hugaas myndiga stämma som jag fattar tycke för. Överlag gör medlemmarna i den rätt stora ensemblen ett gott jobb.
Regin är ett kapitel för sig och det säger nästan sig självt att det görs påkostat och snyggt när en ny opera sätts upp på Norges nationalscen. 32-åriga Sigrid Strøm Reibos andra operaregi är på många sätt imponerande, intrigen mellan personerna är inte alltid så djupt berörande, men händelserna är underhållande. Och groteska så det förslår. Till exempel när herrarna på sandstranden i Marocko smetar in solkrämen över sina bara ölmagar eller Peer Gynt släpar på något slags missfoster som fotboja. Åtminstone florerar fantasin här.
Ett av världens modernaste operahus scenteknik används effektivt i Katrin Nottrodts utstuderade och synnerligen effektfulla scenografi, som går hand i hand med kostymerna, också designade av Nottrodt.
Och den norske operas orkester musicerar på hög nivå och bland annat tycktes de välspelande harpisterna få slita håret av sig den här kvällen. Också kören gjorde väl ifrån sig och dirigenten John Helmer Fiore gjorde ett beundransvärt gott jobb med att hålla i alla trådar.
Bland alla operor från de senaste hundra åren kommer man kanske inte att associera Peer Gynt med Peter Grimes, Wozzeck eller Die Soldaten. Dock befarar jag att Peer Gynt kommer att kunna stå på egna ben. Säkert finns potentialen för att sätta upp operan i många olika versioner.