Musikrecension: När senhöstdeppigheten ruskas bort
Rusk-festivalen i Jakobstad är inne på sitt andra år. Framgången är redan ett faktum, skriver Mats Liljeroos.
Avslutningskonsert i Schaumansalen i Jakobstad 29.11. Pekka Kuusisto, Cecilia Zilliacus, violin, Jouko Mansnerus, altviolin, Senja Rummukainen, Marjukka Puutio, cello, Niek de Groot, kontrabas, Christoffer Sundqvist, klarinett, Bram van Sambeek, fagott, Hervé Joulain, valthorn, Pia Leppänen, Oliver Triendl, piano. Jakobstads Sinfonietta under Anna-Maria Helsing. Strauss, Vasks, Bjarnason, Beethoven.
JAKOBSTAD. Kammarmusikfestivalen RUSK har nått fram till sitt avgörande andra år och konstnärliga ledarna, tonsättaren Sebastian Fagerlund och klarinettisten Christoffer Sundqvist, samt verksamhetsledaren Ros-Marie Djupsund kan dra en lättnadens suck. Framgången är ett faktum och även om Jakobstadsborna ännu inte tagit festivalen till sig med hull och hår ser man klara tecken på att saker och ting börjar hända.
Helt avgörande för satsningen har självfallet varit den av Roger Wingren planerade enormt tilltalande och trivsamma Campus Allegro samt dess Schaumansal, vars akustik är en av landets allra bästa för kammarmusik och ensemble av sinfoniettatyp – litet som Sellosalen i Alberga, men ännu varmare och mer differentierad.
Radarparet Fagerlund och Sundqvist har tagit för sig med besked av den konstnärliga kakan och på ett lika fräscht som fördomsfritt sätt ställt olika stilar, gammalt och nytt, lättsmält och mer krävande, mot varandra och man fick känslan av att nästan vad som helst är möjligt när senhöstdeppigheten skall ruskas bort. Festivaltemat var Nätverk och dylika uppstod sannerligen kors och tvärs programmet igenom.
Lättillgänglig öppenhet
Årets absoluta fullträff var ändå engagerandet av islänningen Daníel Bjarnason (f. 1979) som festivalens gästtonsättare. Bjarnason har gjort en kometkarriär i bland annat USA och det är inte svårt att förstå att den vid lördagens avslutningskonsert hörda cellokonserten Bow to String, suveränt framförd av Senja Rummukainen, har öppnat öronen på även icke-initierade lyssnare.
Bjarnason skriver för kreti och pleti likaväl som förståsigpåaren och han tycks vara något av samma andas barn som Fagerlund i det att honnörsordet stavas öppenhet och att det lättillgängliga sannerligen inte behöver vara synonymt med det banala. Den tresatsiga helheten, som utmynnar i en melodiskt underskön kantilena à la Saint-Saëns, skapar en smått oemotståndlig atmosfär som känns märkvärdigt bekant och tillika fullkomligt unik.
Peteris Vasks finfina violinkonsert Tala Gaisma (Distant Light) företräder åter en nyenkel estetik, där det dock försiggår både ett och annat under den skenbart simpla ytan. Pekka Kuusisto trodde benhårt på varje ton och fick stycket att låta rentav mer mångfasetterat än det i själva verket är.
Präktig pastoral
Om någon trodde att regionorkestern Jakobstads Sinfonietta skulle klinga just som en sådan misstog den sig rejält. Under Anna-Maria Helsings inspirerande ledning och med suveräna Kreeta-Maria Kentala på konsertmästarpallen lyfte man sig åtskilliga nivåer konserten igenom och Beethovens kanske mest svårbemästrade symfoni, Pastoralsymfonin, klingade genomgående präktigt och med mestadels berömvärd precision.
Ett och annat återstår innan man i Jakobstad kan tala om stadens ”egen” festival, men många steg har tagits i rätt riktning. Synligheten i gatubilden kan bli ännu mer markant och stadens engagemang kan intensifieras, men grundstenen ligger stadigt och den konstnärliga ledarduons visioner borgar för en fortsatt framgång.