Vad är det de hyllar så mycket?
Det känns roligt att det finns en kultur i världen där man ger poesin stor betydelse, och där en poet kan vara förvissad om att kunna förändra världen utan att det betraktas som löjligt. Men ändå blir recensenten ibland uttråkad i Adonis’ sällskap.
Tolkning från arabiska av Hesham Bahari
Alhambra 2014
Adonis (pseudonym för Ali Ahmad Saïd Esber) är en av världens mest berömda nutida poeter och Nobeltippad många gånger. Ändå är det modigt av Alhambra att, i dag när lyriken ses som en ekonomisk risktagning, ge ut hans enorma verk Boken (platsens gårdag nu), av vilket man nu har nått fram till del två av tre.
Förläggaren Hesham Bahari, som också har gjort översättningen, är född i Libanon och har bott i Sverige sedan 70-talet. Han är känd både som författare på svenska och som introduktör av arabisk litteratur, bland annat av Naguib Mahfouz. För arabiska läsare har han å andra sidan introducerat till exempel Gunnar Ekelöf, i Adonis tolkning.
Enligt vad Bahari säger i sitt utmärkta förord, som också ger bakgrunden till många fenomen en västerländsk läsare oftast inte känner till, följer Boken en liknande resa som hos Dante. Vi rör oss här främst genom helvetet, det vill säga historien, tillsammans med poeten Al-Mutanabbi som levde på 900-talet enligt vår tideräkning, och som av många anses vara den största av det arabiska språkets diktare. Diktarnamnet betyder ”han som utger sig för att vara profet”. Han skrev huvudsakligen hyllningsdikter till olika härskare, där han indirekt också hyllade sig själv. Här följer vi alltså Al-Mutanabbi i Adonis fiktiva form, parallellt med hans rawi (berättare, uttolkare, i det här fallet något som motsvaras av litterär agent i vår tid). Det är snarare en reflekterande än en hyllande Al-Mutanabbi vi träffar här.
Poesin som retorik
Boken fogar in sig i en arabisk tradition av dikter åtföljda av biografiska och andra kommentarer, berättelser och anekdoter. I de klassiska verken citerade rawin andras dikter helt eller i fragment; Adonis parafraserar eller uppfinner dem. Genom konceptet får läsaren veta enormt mycket om arabiskt kulturliv genom tiderna.
I Boken utgör poesin sin egen utopi, där allt ryms utom krig och intolerans:
Jag föreställer mig en ikon
utan kyrkor, moskéer eller tempel.
Samtidigt har poesin i den arabiska världen i alla tider använts som retorik. Delar av de berömda gamla odena är politiska tal som är rimmade och på strängt bunden meter. Adonis använder sig själv av ett liknande språk; den kraft som finns i räckorna av poetiska element är ofta snarast av retoriskt slag. Den här dubbelheten talar författaren själv om:
Han låter sig hänföras
av vapnens språk, av deras röster:
Harnesken liknar boktravar
och sköldarna är pappersark.
Emellanåt mycket långtråkigt
”Min morgon är tronsalar/ och min poesi styr över deras kungar,” låter Adonis Al-Mutanabbi säga. Och tonfallet i boken antyder att författaren samtidigt menar sig själv och sin nutida poesi. Det känns roligt att det finns en kultur i världen där man ger poesin en så stor betydelse, och där en poet kan vara förvissad om att kunna förändra världen utan att det betraktas som löjligt. Tyvärr lever texten ändå inte hela tiden ens på fantasinivå upp till ambitionen. Som läsare har jag emellanåt mycket långtråkigt. Det finns för många plattityder som uttrycks som om de inte var det. Jag har svårt för en sorts kvasi-andliga konstruktioner som är ett mellanting mellan dikt och aforism:
Det fördolda föds
som en tvilling till Kain – i döden,
och jorden föds som en tvilling till en sång.
Bilderna är ofta lösa, jag har svårt att relatera dem till något alls. Ibland är de klassiskt modernistiska, utan någon överraskning, som många av metaforerna som hänför sig till skrivande, ex ”årstidernas bläck”. Den här bilden ska antagligen syfta utöver sig själv, på att Adonis (ursprungligen namnet på årstidernas gud) skriver fram den nya världen som han vill. Det gäller allmänt för bilderna att de inte nödvändigtvis försöker leva av sin egen kraft, utan deras betydelse ska uppstå genom att de är en del i den större visionen.
Aleppo hemsöker läsaren
I arabvärlden och i dess klassiska poesi finns gott om sand, och något som fascinerar mig är på hur många sätt Adonis lyckas ladda den med betydelser. Som när han talar om den förlorade barndomsstaden Aleppo i Syrien. Den här bilden känns stark, staden blir i dikten kanske just tillräckligt obestämd för att hemsöka läsaren också:
Dina bröst är av sand
och en bindel täcker dina ögon.
Och på ett annat ställe:
Aleppo, hur kan jag följa dig?
Jag ser mina blommor i din bassäng.
Jag ser träden du befruktade
med gårdagens pollen.
--
Jag undersöker dina avgrunder
i alla riktningar…
Arabisk poesi är sällsynt svår att översätta till europeiska språk, och det som känns meningslöst kan ha mening på originalet. Å andra sidan lär Adonis ha sagt att han föredrar sin poesi i översättning, för att tonfallet låter naturligare. Det här uttalandet kanske snarare speglar författarens vilja som privatperson att bygga broar mellan öst och väst. Rent litterärt vet jag i alla fall att det måste finnas fullt av samband i den arabiska texten som inte går att överföra.
Om jag tittar på en översättning av den verklige Al-Mutanabbi får jag inte mycket ut av dikten, men jag älskar att läsa hans hamrande arabiska där orden har sina halvhemliga samband. Det här fenomenet är typiskt för språket, på grund av det speciella ordbildningssystem där ord med mycket skilda (ofta helt motsatta) betydelser utgår från samma rot bestående av oftast tre eller fyra konsonanter. Vokalerna man lägger till avgör ordklass, tempus m.m.
Någon gång skimrar det i alla fall till i Boken, som i följande korta dikt:
Han vill inte ha öknarna utan vägen
som leder till dem. Nej, inte heller vägen
som leder till dem vill han ha, utan
deras avlägsenhet, deras tystnad.
Det kan ju hända att man väntar sig för mycket av en författare man inte har läst så mycket av tidigare men aldrig har hört annat än hyllas. Jag vet bara att om jag tar mina läsarsymptom på allvar är känslan jag får av Adonis överlag ganska tom, hur skickligt jag än samtidigt inser att hans projekt är strukturerat. Och hur viktig jag än inser att han är som motvikt till de olika slagen av fanatism i dagens värld.