Musikrecension: Dirigenten som strömfördelare
Erkki Lasonpalo är kille som kan sin historia och på pricken vet vad han vill få ut av sin ensemble, skriver Mats Liljeroos efter fredagens konsert.
Tammerforsfilharmonikerna i Tammerforshuset 28.11. Dirigent: Erkki Lasonpalo. Solist: Anssi Karttunen, cello. Bax, Tiensuu, Nielsen.
Tammerforsfilharmonikernas chefdirigent Santtu-Matias Rouvali lär ha haft ett finger med i spelet när Erkki Lasonpalo denna vecka gästspelade med Rouvalis orkester. Rouvali och Lasonpalo är ett radarpar sedan studietiden, men medan Rouvali gjort kometkarriär har Lasonpalo haft sparsamt med arbetsuppdrag.
Nu börjar det dock röra på sig och inte utan orsak. Vore jag orkesterintendent på jakt efter en chefdirigent skulle jag inte tveka att engagera Lasonpalo. Här har vi en genommusikalisk kille som kan sin historia och på pricken vet vad han vill få ut av sin ensemble och hur han skall få det.
Plastiken är ändamålsenlig och av allt att döma förmår Lasonpalo disponera repetitionstiden optimalt. Man fick känslan av att han hade en plan för varje enskilt skeende, som han därtill lyckats presentera på ett för musikerna begripligt och inspirerande sätt.
I Nielsens andra symfoni, De fyra temperamenten, gäller det att mobilisera en enorm energimängd för de koleriska och sangviniska yttersatserna, medan de flegmatiska och melankoliska mellansatserna ställer andra krav. Lasonpalo gick i land med allt och hade han frammanat snäppet mera entusiasm för de allra sista takterna hade det blivit fullt betyg.
Katt och råtta
Att hålla i trådarna till Jukka Tiensuus splitternya cellokonsert var dessutom knappast den enklaste av uppgifter. Det handlar i praktiken om intrikat kammarmusik för stor, och okonventionellt placerad, orkester och det finns en mängd impulser och energier från de mest skilda håll som dirigenten bör agera strömfördelare åt.
Det var precis vad Lasonpalo gjorde och vilken elektricitet! Anssi Karttunen har uruppfört över 25 cellokonserter, men aldrig en som ens påmint om den här. Glöm alla vedertagna idéer om maktkampsmässigt växel- eller samspel mellan solist och orkester – eller solisten som primadonna för den delen.
Här var det snarast en infernalisk katt och råtta-lek som gällde och när inte orkestern helt sonika härmade cellons infall försökte den störa solisten med grovt brummande från den mitt i fonden placerade basinstrumentsektionen. Eller så struntade cellon i orkesterns utfall och gick sin egna vägar för att stundtals smälta in en försåtligt samstämmig harmoni.
Allt detta inom ramen för ett äkttiensuuskt ljudlandskap med inbyggda ekoeffekter, knyckiga rytmer och minst sagt oortodoxa klangkonstellationer. Och naturligtvis vore Tiensuu inte Tiensuu om han inte hittat på finurliga verk- och satstitlar: konserten heter Oire, medan satserna är benämnda Aihe, Kaiho, Vaihe och Viehe.
Tammerforsfilharmonikerna kan sin Tiensuu och var överlag på bettet, Karttunen mejslade ut sin stämma med all tänkbar finess och enda minuset ristas för öppningsnumret, Rosc-catha ur Arnold Bax Éiretrilogi. Bax är en bra tonsättare, men för en publik som inte känner honom var det att börja i fel ända och Lasonpalo borde i stället ha gjort tondikten Tintagel.