Djurens sak är vår
Djuren är knäppa, och människorna ännu knäppare i Leea Klemolas ypperliga föreställning Maaseudun tulevaisuus.
Text: Leea och Klaus Klemola. Regi: Leea Klemola. Scenografi: Erkki Saarainen. Dräkter: Tuomas Lampinen. Ljus: Ville Toikka. Ljud: Miksa Koponen. Mask: Jari Kettunen. Dramaturgi: Rosa-Maria Perä, Aina Bergroth. På scenen: Miko Kivinen, Sari Puumalainen, Klaus Klemola, Pirjo Määttä, Olli Ikonen, Ville Haapasalo, Heikki Pitkänen, Karin Pacius, Mari Turunen, Jukka Puotila m.fl.
Premiär på Nationalteatern 26.11.
Två får har högljutt sex på Nationalteaterns scen. Precis innan har den berusade hingsten Mydream misshandlat sin husbonde, medan geten Malviina krystat ut en unge – till hälften get, till hälften människa.
Leea Klemola har tillsammans med brodern Klaus skrivit en grotesk, ibland riktigt äcklig, men framför allt galet rolig och angelägen pjäs. Maaseudun tulevaisuus (Landsbygdens framtid) är duons tredje samarbete och utan tvekan det bästa jag på väldigt länge sett på Nationalteaterns skoningslösa stora scen, där så många storsatsningar kapsejsat.
Visst, föreställningen är aningen för lång med sina dryga tre timmar och alla skämt får inte luft under vingarna. Men syskonen Klemola riktar en skrattspegel mot dagens samhälle och visar upp en analys som både är underhållande och smärtsamt träffsäker.
Olyckliga människor
Det rör sig om ett slags framtidsvision där Finland delats upp i två län. I det norra länet har djuren befriats, deras rättigheter utökats, och därmed är det också olagligt att ta livet av dem. I stället har djuren tagit anställning hos människorna som blivit deras bossar.
Människorna är i sin tur olyckliga och obalanserade. Klaus Klemola spelar helhjärtat den udda huvudpersonen Maksimi, en före detta Sverigebåtsmusikant, som sadlat om och slutat supa genom stickning. Han är nu utbildad schaman och gör helande resor in i människors själar tillsammans med sitt totemdjur, hästen Jaska (Jukka Puotila).
Till Maksimis handarbetsklubb kommer andra förvirrade människor. Länskonstnären Timo (Olli Ikonen) har en ohälsosam relation med det finska fullblodet Mydream (Ville Haapasalo), medan butiksbiträdet Anneli (Pirjo Määttä som ett härligt nervöst vrak) tappar känseln i armar och ben på grund av sin ångest.
Så småningom kläcks idén om att förvandla Maksimis hem till en hälsostation där schamanen och totemdjuret tillsammans kan kurera människorna.
Arbetsmarknaden
Det mest njutningsfulla är när den tokiga texten möter en lika tokig och kreativ skådespelare. Sari Puumalainen spelar en underbar alkoholiserad tacka, medan Miko Kivinen charmar i rollen som blottarhunden Bertil.
Föreställningen är en klockren satir om både arbetsliv och arbetsmarknad, där vissa medborgare klassas som folk, andra som fä. Den vidrige godsägaren Petri (fantastiskt rolig Heikki Pitkänen) är en finsk variant av en ond plantageägare som svarar på djurens strejk genom att ge dem sparken, både sin trogna tanthund Laura (Karin Pacius) och förtroendemannen, geten Malviina (Mari Turunen)
Trots vrickade vändningar i handlingen (som resan in i länskonstnären Timos öga) fängslas jag fullkomligt av berättelsen. Kommer fåret Hattara att bli julmat? Ska totemdjuret och Maksimi lösa sin tvist om vem som äger hälsocentralen?
Leea Klemola utnyttjar Nationalteaterns scenografiska arsenal med båtar som flyter i luften och en två plans scen som åker upp och ner. Hon har ändå inte förlorat sin särprägel – man känner utan tvekan igen de rappa replikerna, svordomarna och "osedligheterna" från till exempel Jessikan pentu och Miehen kuolema.
Uttrycket är magstarkt, och jag imponeras av att Klemola till och med på en stor institutionsteater går hela vägen ut. Fast det är säkert bäst att här utelämna vad som serveras som julpudding i föreställningens slut.