Skivrecension: Instrumental mjuklandning
Pink Floyds instrumentalmusik är tilltalande och suggestiv, men i längden lite statisk.
(Parlophone/Warner)
Efter att organisten Richard Wright 2008 avlidit trodde väl ingen längre det skulle bli några fler Pink Floyd-album. Men så grävde de återstående originalmedlemmarna David Gilmour och Nick Mason fram 20 timmar överblivet material från föregående skiva, The Division Bell (1994), och började fila på det.
På så sätt kommer också Wright att postumt medverka på nu aktuella The Endless River, men betydligt mer avgörande för helheten är Gilmours gitarrljud. Tonerna faller nästan plågsamt långsamt, i till synes enkla mönster, men de kännspaka ljudlandskapen är så personliga att ingen så här långt lyckats plagiera dem.
Musiken är helt instrumental, meditativ och böljande, och fungerar bra som stämningsskapande bakgrundsmatta – eller varför inte soundtrack till någon film. Men vill man verkligen lyssna börjar den småningom också kännas statisk, och i det skedet saknar jag någon inhoppande gästvokalist.
Så i bandets helhetsproduktion är The Endless River snarast en elegant bagatell.
Men ändå relevant som svanesång för Richard Wright.