Musikrecension: Biblisk kärlek på Ceciliadagen
Ceciliadagen till ära ordnade Chorus Sanctae Ceciliae en liturgisk konsert med betoning på kärlekslyrik ur Höga visan.
Dag-Ulrik Almqvist, dirigent och organist. Rasmus Mellberg, piano. Pärt, Mäntyjärvi, Johansson, Lindberg, Vasks, Eriksson. Olaus Petri kyrka 22.11.
Under ledning av Dag-Ulrik Almqvist går konserten från högtidlig meditation till munter crossover. I det stora hela känns första hälften av konserten tilltalande och alert medan slutdelen är spretigare och tappar energi.
Arvo Pärts musik inleder konserten med två olika stycken. Bogoróditse Djévo tycks inspirerat av rysk folksång medan Magnificat är mer typisk Pärt med vackert böljande recitativ och klockklanger. Ceciliakören fraserar ypperligt och tycks njuta av musiken – en fin början på konserten.
Jaakko Mäntyjärvis Ave Maria är också effektiv i all sin simpelhet. Låga borduntoner blandas med väsande sorl och enstaka lågmälda melodier.
Bengt Johanssons jubileumsår har varit tämligen lyckat i att lyfta fram hans egenartade körmusik och Ceciliakören står nu för sin del. Two extracts from the Songs of Solomon är dramatiserade tolkningar av Höga visans texter: första sången jublar med ståtliga klusterklanger – andra sången leker med kontraster och rytm. Johanssons orgelmusik är däremot inte bekant för mig förut. Toccata da festa visar sig vara en hurtig rapsodi med kufiska drag av folkmusik.
Som sagt är andra hälften av konserten mer eklektisk och särskilt kvällens huvudnummer blir för mig en besvikelse. Nils Lindbergs jazzkantat Höga visan hörs i en version utan saxofon och bas. Som följd går stora delar av verket på tomgång. Musiken känns monoton och utdragen. Lindbergs vardagliga körsats räcker inte till för att hålla intresset.
Samtidigt är det klart att verket lämpar sig utmärkt för just Ceciliakören – den muntra svängigheten får kören på något sätt att slappna av. Rasmus Mellbergs pianospel är också inne på rätt linje med frisinnad improvisation.
De sista låtarna känns för mig olyckligt smaklösa. Peteris Vasks Pater Noster är ett gammalmodigt stycke med ett anonymt klassiskt tonspråk och Gunnar Erikssons pompöst jazziga Salve Regina/To the Mothers in Brazil hör till mina mardrömslåtar (crossover som värst!).
Sammanfattningsvis skulle en kortare konsert ha varit lika värdefull men gjort det lättare för kören att uppträda och publiken att ta till sig musiken. Likväl är det glädjande att se inspirerat arbete med svenskspråkig kyrkomusik i Helsingfors.