Monologer i stället för dialog
Li Andersson och Susanna Koski har vässat argumenten och är pålästa i sin brevbok, där de tycker olika om det mesta, skriver Bjarne Nitovuori.
Politik
Då man sammanfört ordföranden för Vänsterns ungdomsförbund Li Andersson och ordföranden för Samlingspartiets ungdomsförbund Susanna Koski för att debattera i en brevbok är tanken naturligtvis att det skall slå gnistor kring debatten och att detta skall väcka läsarnas intresse därför att debattörerna står så långt som möjligt från varandra politiskt. Konceptet fungerar dock sällan därför att debattörerna inte så mycket försöker omkullkasta motpartens argument utan – såsom i det här fallet - snarare riktar sig till sina potentiella anhängare. Dessutom lider de av sina äldre politikerkollegors yrkessjukdom: alltför långa utläggningar.
Andersson tillhör Vänsterförbundets vänsterflygel och hon och den organisation hon leder motsatte sig från början partiets medverkan i Jyrki Katainens regering. Koski tillhör Samlingspartiets högerflygel och hennes åsikter överensstämmer inte alltid med partiets linje. Numera då Vänsterförbundet lämnat regeringen och Samlingspartiet fått en mera högerinriktad ledning står de två närmare sina respektive partiers huvudlinje.
Båda har ansträngt sig lovvärt för att vässa argumenten. De är pålästa och ofta är deras argumentation rätt övertygande, vilket gör att boken ändå i många avsnitt är läsvärd.
Men de talar alltså förbi varandra och deras ståndpunkter är förutsägbara. Andersson vill naturligtvis minska inkomstskillnaderna och fördömer skatteparadisen. Koski hävdar att inkomstskillnaderna är nödvändiga för att företagen och enskilda skall kunna investera och konsumera och därmed skapa arbetstillfällen. Kritiken mot skatteparadisen avfärdar hon som populism och förklarar att pengarna söker sig dit där de ger störst vinst. Om det är rätt eller fel säger hon inte.
Andersson beskriver hur kapitalismen utvecklats till en finanskapitalism där kapitalisterna skapar profit utan att åstadkomma en enda produkt eller tjänst. I Koskis värld måste kapitalisten erbjuda konsumenterna varor till ett pris som dessa är beredda att betala. Samtidigt måste man hålla fast vid sina anställda så att de inte flyr till konkurrenten.
Då Andersson anser att stimulans är den rätta lösningen i det här konjunkturläget menar Koski att vi redan stimulerat i fem år utan att det ser ut att hjälpa. Fackföreningsrörelsen verkar vara det verkligt röda skynket för Koski, medan Andersson betonar fackets centrala roll vid skapandet av välfärdsstaten. Inga överraskande ståndpunkter alltså.
Li Andersson och Susanna Koski har båda ovanligt väl slagit igenom i offentligheten. Andersson har i flera år varit det starkaste framtidsnamnet inom Vänsterförbundet efter många framgångsrika val. Hon blev första suppleant både i riksdagsvalet 2011 och i EU-valet i våras och var röstmagnet i Åbo i senaste kommunalval. Koski har klarat sig sämre i val, men blev 2012 ändå invald i Vasa stadsfullmäktige som sjunde samlingspartist. Hennes nationella ryktbarhet baserar sig på att Samlingspartiets ungdomsförbund i ett principprogram framförde en del (höger)radikala förslag, bland annat att paragrafen om hets mot folkgrupp skulle slopas. I boken konstaterar hon att programmet godkändes vid det möte där hon själv valdes till ny ordförande och att hon inte deltagit i beredningen av det. Hon tar dock inte avstånd från det.
Säger Anderssons och Koskis ståndpunkter någonting om partiernas framtida politik? Knappast särskilt mycket. Erfarenheten tycks visa att radikala ungdomspolitiker med tiden anpassar sig till moderpartiets huvudlinje snarare än att de lyckas ändra på dess politik, om de över huvud taget fortsätter i politiken.
Det vore ingen överraskning om både Andersson och Koski skulle väljas in i riksdagen i vårens val, i Anderssons fall är det nästan säkert. Det är inte särskilt vanligt att ungdomsförbundens ordförande blir riksdagsledamöter. Mindre än var femte har blivit riksdagsledamöter, oftast långt efter ordförandeperioden. Ännu färre har blivit partiledare eller ministrar.
Bjarne Nitovuori
Skribenten är tidigare politisk reporter vid HBL och numera fri medarbetare