Musikrecension: Toffes tuffa triumf
Christoffer Sundqvist är en underbar klarinettist, så begåvad, så musikalisk, så stark.
Helsingfors stadsorkester. Dir. Karl-Heinz Steffens. Sol. Christoffer Sundqvist, klarinett. Nielsen, Bruckner. Musikhuset 19.11.
Helsingfors stadsorkester och Radions symfoniorkester betecknas i allmänhet som konkurrenter och till exempel är det en oskriven lag att chefsdirigenten för den ena orkestern inte skall ställa sig framför den andra. Det är rätt ovanligt att en musiker ur de egna leden står som solist framför den egna orkestern och ännu ovanligare att han eller hon spelar som solist med konkurrenten. Det är dock precis vad RSO:s eminenta soloklarinettist Christoffer Sundqvist har gjort med HSO denna vecka.
Sundqvist har redan i åratal stått framför flera av Finlands främsta orkestrar och han har framfört en rad klarinettkonserter runtom i Finland och utomlands. Förutom Mozarts och Crusells klassiker har han framfört färskare verk av Aulis Sallinen, PH Nordgren, Peter Eötvös, Erkki-Sven Tüür, Olli Kortekangas, Markus Fagerudd och Sebastian Fagerlund. Att inte engagera honom vore alltså minst sagt dumt.
För att säga som saken är: Christoffer "Toffe" Sundqvist är en underbar klarinettist, så begåvad, så musikalisk, så stark. Han är själfull, känslig och engagerad i tolkningen, aldrig vek, utan ytterst målmedveten. Hans pianissimon är utsökta och virtuositeten kännbar.
Allt detta framkom återigen i Carl Nielsens enigmatiska klarinettkonsert från 1928. Nielsens musik har länge varit grovt underskattad, kanske för att den är en aning svårfattlig och saknar egentliga hållhakar. Enskilda klanger kan skönjas, men för det mesta flyter musiken vidare genom rastlösa arpeggion och först mot slutet känns en och annan melodislinga av. Musiken bygger på yttersta känslighet hos både orkester och solist, något som Sundqvist och HSO lyckades perfekt med.
På dirigentpodiet stod tysken Karl-Heinz Steffens, själv klarinettist innan han sadlade om och blev dirigent. Förutom Nielsen framfördes Bruckners sjätte symfoni, där första satsen gjordes synnerligen energiskt, dynamiskt och med arkitektonisk klarhet. Andra satsen fullföljdes rofyllt, scherzot med skärpa och finalen briljant, trots att tonsättaren knappast riktigt ännu visste hur han skulle avsluta ett stycke snyggt.
Konserten ges i repris på Musikhuset i kväll kl. 19.