Jolin Slotte: En kärleksroman, bland annat
I sin nya roman hanterar Jolin Slotte skickligt viktiga teman som vänskap, ansvar, lust och våld. Det är igenkännligt och berörande utan att kännas förutsebart och slitet, konstaterar recensenten.
Roman
Schilds & Söderströms 2014
För några år sedan tyckte jag att det gick som en epidemi genom unga finlandssvenska kvinnors prosa, en våg av självförvållad spleen med barkvällar, planlösa studier och relationer glidande på skalan olust-halvlust-lust. Jag önskade mig lite mera gröt och grammatik på bekostnad av all vag sensibilitet.
Jolin Slottes (f. 1977) debutroman Fråga aldrig varför, tvivla aldrig mer som utkom för tre år sedan var en av de här ”helt okej, men inte för mig”-läsupplevelserna. Nu har Slotte emellertid skrivit en ny roman som bjuder mig på både gröt – nåja, ostsmörgås – och sensibilitet på ett sätt som är allt annat än vagt. Närhelst hon kommer hanterar stora viktiga teman som vänskap, mod, feghet, lust och våld på ett både konkret och överraskande sätt.
Romanen har en ledigt följdriktig komposition och det känns svårt att skriva om händelseförloppet utan att ”avslöja” sådant som utvecklas naturligt och övertygande allt efter som läsaren sida för sida blir mera bekant med litteraturstuderandena Alice och Fanny, bibliotekarien Ulrika, civiltjänstgöraren Erik, hans kompis Make och andra.
De närmar sig varandra och fjärmas från varandra under ett händelseförlopp som är lätt att leva sig in i, och miljöerna är självklart Helsingforsvardagliga, på universitetet, på filialbiblioteket, på kaféer och sunkiga pubar, i små lägenheter bebodda av studerande och singelkvinnor.
Det som för den ena är ett ligg är för den andra något helt annat. Det som för den ena är vaknande omsorg är för den andra närgångenhet. Och i lyckliga undantagsfall kan två mötas i samma förälskelse, för det här är också en kärleksroman.
Sinnligheten ful och vacker
Romanen inleds i ett badrum med toalett där den ganska berusade Alice försöker nyktra till lite och komma underfund med den som inbjudit henne till sitt hem. Här anges tonen för Slottes klottiga förmåga att dra in läsaren i konkreta situationer genom att skriva om blaskigt öl, surt vin, kaffe, spott och badvatten. Det är lite äckligt men på något sätt suggestivt, en påminnelse om att sinnligheten en gång för alla är både ful och vacker, klibbig lika väl som en väg till det sublima. Kanske konkretionen också är något som författaren själv behöver för att hållas nära sina personer, i den stämning som möjliggör övertygande gestaltning. Deras repliker kan låta provocerande banala eller innerliga, och råa ibland, på ren huvudstadsfinlandssvenska.
Hur som helst blir jag som läsare överraskad av hur jag börjar bry mig om Alice, Ulrika och de andra, hur de börjar kännas som personer men också som språkliga utsagor om saker som en var av oss behöver ta ställning till på olika plan.
När jag för mig själv efter första genomläsningen av Närhelst hon kommer nickade gillande och tänkte ”en riktig roman om riktiga saker” var det nog just det här jag avsåg – hur den angriper allvarliga frågor samtidigt som den okonstlat rufsar språk, tanke och känsla (”det kunde ha varit jag!” som den mest förföriska) medhårs och lite mothårs däremellan, i ett uppriktigt försök att nå över genus- och åldersgränser.
Med sina 212 sidor känns Närhelst hon kommer nästan för kort. Men bättre så än tvärtom. Och ingen läsare skall låta sig avskräckas av bokens egendomligt stränga omslag i svartvitt. Det säger i mina ögon absolut ingenting om den ljuvlighet som berättelsen vid sidan av allt annat också rymmer.