Musikrecension: Nordgren, Mozart och brittiskt på österbottniskt vis
Det var inte många kottar som kom till Musikhuset i söndags för att höra förnäma Mellersta Österbottens Kammarorkesters konsert i Helsingfors, men de som var där belönades desto rikligare.
Dir. Sakari Oramo. Sol. Juho Pohjonen, piano. Nordgren, Mozart, Bridge, Finzi, Britten. Musikhuset 16.11.
Genom programmet löpte inte heller någon röd tråd, även om tre helheter kunde skönjas.
Den intressantaste helheten utgjordes av konsertens senare halva med musik av tre brittiska 1900-talstonsättare, Frank Bridge, Gerald Finzi och Benjamin Britten.
Bridge var Brittens lärare och om Bridge i Två engelska folksånger visar upp en charmant, nätt och lekfull lätthet, rentav pastorala stämningar, är Brittens Variationer över ett tema av Frank Bridge mer mångfasetterade.
Variationerna är som elva korta episoder, löst sammanhängande, fragmentariska idéer eller frön, ännu inte fullt utvecklade. Här återfinns en mångfald av stilar och om intrycket till största delen är rapsodiskt fragmentariskt, ros stycket intressant nog i hamn i en nästan mahlerskt seren final.
Om musicerandet överlag var lättare i avdelningen med engelsk musik – också Finzis romans är skön och njutbar – bjöd första halvan av konserten på minst lika kvalitativt musicerande.
I Mozarts pianokonsert nr. 9 i Ess-dur, Jeunehomme K 271, tolkades solostämman extremt snärtigt och flinkt av den skickliga och stilmedvetna Juho Pohjonen. Speciellt kom jag att uppskatta mellansatsens dystra, djuplodande och mörka moll som kontrast till durstämningarna. Inget under att Pohjonen är så hett eftertraktad på pianistmarknaden.
Med tanke på hur viktig tonsättaren Pehr Henrik Nordgren (1944–2008) kom att bli för orkestern innehade Nordgrens musik en självskriven plats på konsertprogrammet. I Solemnity-Euphony från 2002 är uttrycket tätt och kompakt och de 19 stråkarna används effektivt ihop. Ibland är väven sträv, ibland mera len. Som tydligast blir tragiken när tonsättaren pendlar mellan strävhet och skönhet till exempel i citatet av Schumanns Träumerei som först inger hopp men snart övergår i misär.
När Sakari Oramo lämnade ifrån sig chefsdirigentskapet vid RSO för att bli boss bland annat för Mellersta Österbottens kammarorkester var det ett överraskande besked för många. Åtminstone på basen av söndagens konsert tycks det relativt färska samarbetet ha börjat i goda tecken.