Musikrecension: Sprakande spanskt
Helsingfors stadsorkester. De Falla, Ravel, Debussy. Dir. Kazuki Yamada, solist Francesco Piemontesi, piano. Musikhuset 14.11.
Spanjoren Manuel de Falla bodde sju år i Paris och Maurice Ravel hade baskiskt påbrå på möderne. Deras musik satt ovanligt bra ihop på Stadsorkesterns program. Men musiken har också andra influenser.
Förutom av Mozart och Saint-Saëns är Maurice Ravels härliga Pianokonsert i G-dur påverkad av amerikansk jazz och Rhapsody in Blue. Är det därför vissa kritiker ”anklagat” den för att vara underhållande? Ravel reagerade genom att slå över åt andra hållet: ”... en konsert borde inte eftersträva djupsinne eller dramatiska effekter”.
I den japanske dirigenten Kazuki Yamadas och den schweiziske pianisten Francesco Piemontesis musikaliskt intelligenta tolkning finns inga dylika konstgjorda konflikter. De är båda ca 30 år gamla och etablerade genast ett smidigt samspel med perfekt balans och snärt i rytmerna i första satsen, underbara mozartska tongångar i andra satsen och fyrverkeri i finalen.
Yamada var oerhört påpasslig med orkestern och pianisten var lyhörd för de nyanser som kom från orkestermusikerna. Och för hans flygande fingrar och läckra anslag tycks ingenting vara svårt ens i de snabbaste passagerna. Publikens ovationer belönades med Claire de lune av Debussy.
Maurice Ravel träffade Gershwin i USA och en av de ofta citerade anekdoterna handlar om hur Gershwin bad om att få undervisning av Ravel. Efter att ha hört hur mycket pengar Gershwin förtjänade lär Ravel enligt en version av storyn ha sagt att det inte lönar sig för George att bli en andra Ravel.
Om det lönade sig för Ravel att skriva baletten Den trekantiga hatten för Djagilevs Ballets Russes vet jag inte. Impressarion kunde nog hålla i plånboken. Lyckligtvis skrev Ravel två sviter på basis av balettmusiken. Annars skulle vi få höra den färgsprakande musiken alltför sällan. Med sin exakta slagteknik kan Yamada stundtals låta lite reserverad men precisionen och nyanseringen imponerade och stadsorkestern presterade sprakande men oöverdrivna rytmer.
Ravel påstod att La Valse från 1919 inte handlar om Österrikiska kejsardömets fall, men kanske den ändå gör det. Åtminstone markerade kompositionen slutet på vänskapen med Djagilev som inte förstod sig på styckets genialitet. Wienervalsens småleende vrids här till en så härligt karikerande grimas att man bara kan småle. Både publiken och orkestern var tagna av Kazuki Yamada som dirigerade valsen utantill.
Publicerad i HBL 16.11.