Det är vi som dödar fröken Julie
Anna Pettersson gör en stor gärning både som konstutövare och folkbildare med sin uppsättning av Fröken Julie som gästspelade på Åbo Svenska Teater.
Regi och samtliga roller: Anna Pettersson. Kameraman: Fredrik Glahns. Filmklipp och digitala effekter: Max Marklund Riksteaterns gästspel på Åbo Svenska Teater 12.11.
Det börjar med en nedmontering: bordet, stolarna, spetsgardinen och den övriga rekvisitan som gestaltar köket på scenen bärs ut av kameramannen Fredrik Glahns, som rör sig på scenen under hela föreställningen. Han placerar kameran så att bilden som projiceras på duken i fonden zoomar in på en rakkniv, i äkta tjechovsk anda. Övertydligt, absolut, men varför hymla? Vi vet ju alla hur historien ska sluta. Vi vet alla att fröken Julie måste dö.
Skådespelaren och regissören Anna Pettersson kommer in på scenen, ändrar sig, går ut igen, börjar om. Svartklädd, diskret sminkad och med den röda pjäsboken tydligt synlig i handen.
Och så börjar hon. Hon är betjänten Jean och kokerskan Kristin, i ett replikskifte i rasande tempo. Bara minspel och tonlägen antyder vem som säger vad, men det råder sällan någon tvekan.
Fröken Julie gör entré, fortfarande gestaltad av samma kropp, men kamera, bildskärm, ljudeffekter och publikkontakt dras in i processen. Även om utgångspunkten är enkel blir det som skapas på scenen stort. Associationerna vandrar från kasperdockor till Alice i Underlandet till buskis till stumfilm, och det slår mig några gånger att det här skulle kunna gå väldigt fel, det skulle kunna kännas sökt, pretentiöst och töntigt – men Pettersson balanserar på gränsen med fantastisk precision. I stället för konstlat blir det jordnära, tillgängligt och berörande.
Nära skådespelaren
Vi ser den välbekanta klassikern om den fina fröken som förför sin betjänt och förlorar sin ära till den milda grad att inget annat alternativ än döden kvarstår. Vi ser maktspelet där köns- och klasshierarkier skaver mot varandra, och vi lyssnar på de manustrogna strindbergska utläggningarna om vars och ens plats i världen. Men något händer när alla dessa röster, begär och agendor samsas inom en och samma skådespelare – en skådespelare som har full kontroll trots att hon släpper oss nästan obehagligt nära: från pannans svettdroppar i närbild på storskärmen till foten som sträcks ut i publiken för att kyssas.
Vi är långt från naturalismen i dess litteraturhistoriska bemärkelse, men får ändå ett stycke verklighet som en käftsmäll i ansiktet. Vi lever mitt i allt det här. Hierarkierna som gestaltas på scenen upprätthålls av var och en av oss i samhället.
Relevans i pjäsen
”Varför måste fröken Julie alltid dö? Varför får inte hon och Kristin åka till Schweiz och vila upp sig?” Pettersson slänger ut sig frågorna på slutet, då skådespelaren, regissören och rollfigurerna flutit ihop och hon tvingas ut från scenen med rakkniven mot halsen.
Vem är det som jagar henne? I en blixt riktas strålkastarna mot publiken, och trots att ingen säger något står det klart – både vem som dödar fröken Julie och varför det faktiskt finns en relevans att spela denna uttjatade pjäs ännu i dag.
Det är vi som dödar fröken Julie. Det går inte att blunda för det, och det behöver sägas.
Anna Pettersson gör en stor gärning både som konstutövare och folkbildare med sin uppsättning av Fröken Julie, och det är beklagligt att inga fler Finlandsföreställningar finns inplanerade.