Konstens sköna fara
Nya Rampen och Institutet undersöker de fascistiska och nyliberala tendenserna i dagens hälso- och träningsvurm.
Regi, scenografi, video: Markus Öhrn. Musik: Janne Lounatvuori, Linus Öhrn, Derek Holzer. Dräkter: Pia Aleborg. Text: Victoria Larsson, Markus Öhrn, Anders Carlsson. På scenen: Elmer Bäck, Anders Carlsson, Jakob Öhrman, Rasmus Slätis, Janne Lounatvuori, Linus Öhrn, Derek Holzer.
Nya Rampens och Institutets Finlandspremiär 14.11 på mediecentret Lume.
Bakom en vit, ordnad villafasad utkämpas en blodig strid mellan sundhetsfascism och black metal och dålighetsliv i Nya Rampens och Institutets färska föreställning Bis zum Tod (ung. ”till döds”).
Vi möter den hurtiga gympappan (Jakob Öhrman), vars perfekta familj håller på att lösas upp. Hans 13-åriga son (Anders Carlsson) har förälskat sig i en pedofil (smart sommarklädd Rasmus Slätis med backslick och solglasögon) och gillar dessutom black metal-musik. Hustrun (Elmer Bäck) är deprimerad och verkar inte längre gå i gång på makens peppande.
Regissören Markus Öhrn, bekant från gruppernas tidigare samarbeten Conte d’amour (2010) och We love Africa (2012), bjuder återigen in till en pojkvärld där kvinnan har en liten roll – hon ses främst spärra upp ögon och mun som en uppblåsbar sexdocka. Trilogin, som avrundas med Bis zum Tod, kan också läsas som en ung mans uppgörelse med patriarkatet. Den rymmer lustfyllda lekar med kroppsvätskor, våld och fallossymboler, och den här gången även en nostalgisk hyllning till metallmusikens roll som fristad i tonåren.
Tröttsamt och njutningsfullt
Paketet är snyggt, estetiken finslipad. Markus Öhrn får till ett långsamt, suggestivt berättande som gifter sig med musiken (signerad Janne Lounatvuori, Linus Öhrn och Derek Holzer).
Den nya föreställningen har betydligt mer text än de två tidigare delarna och talscenerna är ibland tröttsamt utdragna. Budskapet har formulerats en god bit innan föreställningens två och en halvtimme gått.
Men skådespelarprestationerna är ofta njutningsfulla, och ensemblen samspelar fint med den närgångna kameran. Rasmus Slätis vitskimrande yuppie som tycks komma rakt från Stureplan behöver inte göra mycket för att hamna i blickfånget. Elmer Bäck som rosa varietéartist är själfull, och hans sångnummer utgör effektfulla avbrott i metallsoundtracket.
Jakob Öhrmans gymnastiserande, självgoda patriark, sätter fiffigt fingret på ett samtida fenomen som länge tiggt om att särskådas på teaterscenen. Pappans maniska mindfulness-zen-affirmationer blottar både de fascistiska tendenserna och det nyliberala tänkesättet som finns i dagens hälso- och träningsvurm. Livet ska presteras, och prestationen hänger på individens viljestyrka.
Föreställningen visar också på kulturföraktet: pedofilen är bibliotekarie och pappan försöker tränga undan honom, black metal-musiken, depressionen och i slutändan livslusten. Den ”djävulsdyrkande” musiken representerar här något högst livsbejakande, nämligen konstens sköna destruktivitet som inte kan pressas in i en bekväm trevlighetsram.
Kampen mot pappans påfrestande yogakropp är alltså avgörande, och visst finns det en segrare som kommer ut när den vita villan slutligen slukas av orange lågor.