En västern där man åker österut
Tommy Lee Jones har återvänt till västerns värld. The Homesman är en skoningslös uppgörelse med hela västernmyten och på tal om den ”vilda” västern radar regissören upp miljöer där civilisationen aldrig hunnit slå rot, där laglösheten lever och mår bra, där de svaga dukar under, skriver Krister Uggeldahl.
Regi: Tommy Lee Jones, Manus: Jones, Kieran Fitzgerald, Wesley Oliver. Foto: Rodrigo Prieto. I rollerna: Hilary Swank, Tommy Lee Jones, Sonja Richter
Vitsord:
Texas-sonen Tommy Lee Jones är givetvis bäst känd som skådespelare, en tämligen hårdhudad sådan. Men mannen trivs också bakom kameran och har förutom ett par tv-filmer även signerat The Three Burials of Melquiades Estrada, denna utomordentligt fina, moderna västern som ju trivs i gränslandskapet mellan USA och Mexico.
I The Homesman, efter en roman av Glendan Swarthout (som även lade grunden för John Waynes svanesång, The Shootist), återvänder Jones till västernlandskapen. Här vankas det krutrök, indianer och vildbasare som gärna tar lagen i egna händer, ändå är detta ingen traditionell västern, långt därifrån.
För trots att det mesta här går på männens, karlslokarnas, villkor – vilket skulle bevisas – är det det kvinnliga perspektivet som sticker ut. På vischan i Nebraska möter vi fröken Cuddy (Hilary Swank), jordbrukaren som med sina 31 år inte längre hör till storfavoriterna på äktenskapsmarknaden, inte i 1850-talets Mellanvästern.
Talande är att när Mary Bee i sin desperation själv föreslår ett kärleksförbund – med en av bygdens egna söner, en riktig tölp – heter det att hon ”domderar”. Men nu är ju Mary Bee Cuddy inte den enda kvinnan (läs: pionjären) som dragit en nitlott.
Det står klart när Swank åtar sig att ledsaga tre kvinnliga nervvrak österut (för att återförenas med de sina). Där Arabella (Grace Gummer, Meryl Streeps dotter) förlorat tre barn till difterin har Theoline (Miranda Otto) för egen hand haft livet av sin nyfödda. Danska Gro (Sonja Richter) har annars bara tappat koncepterna, kanske för att vinterkylan tog hennes mor.
Med på resan följer George Briggs (Jones), desertören och ex-dragonen som hamnat på kollisionskurs med ett gäng självutnämnda rättskipare. Att ”kuska på tre stollar” är inte hans favoritscenario, nej, men hellre det än galgen som väntar därhemma.
På 1970-talet, när man inom västernfilmen gjorde upp med den romantiska traditionen, skulle en film som The Homesman antagligen ha karakteriserats som ”revisionistisk”. Och det är inte endast en fråga om estetik, om långkalsongmode med gubbhäng, dåliga tänder och småstadsmiljöer som vänt ryggen åt arkitekturen, nej.
The Homesman är en skoningslös uppgörelse med hela västernmyten enligt vilket framtiden finns just i väster. Och på tal om den ”vilda” västern radar Tommy Lee Jones upp miljöer där civilisationen aldrig hunnit slå rot, där laglösheten lever och mår bra, där de svaga dukar under.
Det säger sig självt att kvinnorna här hör till förlorarna, men det oaktat är det Hilary Swanks ”homesman” (ledsagare) som utgör det främsta hjältematerialet i filmen. Där Briggs, den orakade hästkarlen och gunslingern, hänger på närmast för pengarnas skull är Mary Bee Cuddy den samvetsgranna ”snälla flickan” som får betala ett högt pris för sitt engagemang.
Under resans gång uppstår någon form av själsvänskap, men nu är ju regissören Tommy Lee Jones inte den som ägnar sig åt romantik eller falsk sentimentalitet. Han berättar i ett makligt tempo, med stor integritet och respekt för karaktärerna.
Och trots att tonläget är slående realistiskt, ibland snudd på naturalistiskt, finns det i filmen också ögonblick av svart humor. Som då Briggs gör upp med James Spaders hotellägare, den stroppigaste av entreprenörer, fin i kanterna.
I stunder som dessa är det Vilda västern som talar, annars är det de spröda och till synes rättslösa som höjer sin stämma. Det är lite som om kvinnokolonin i Själö, säte för de mentalt svaga, skulle ha knackat på hos John Ford. Och fått med Tommy Lee Jones att göra.
Originellt är det hur som helst, ärligt och genuint.