Hemma hos Barbi och Majvor
Från kattmatning till gemensamma kaffestunder – Malin Kivelä och Hannele-Mikaela Taivassalo visar Majvors och Barbis förfall.
Koncept och text: Malin Kivelä, Hannele-Mikaela Taivassalo. Scenografi: Freja Appelgren. Ljud: Jens von Weissenberg. Koreografisk assistens: Jenni Kivelä. På scenen: Malin Kivelä, Hannele-Mikaela Taivassalo.
Premiär i en lägenhet i Berghäll 12.11.
Vill man verkligen se två damer glo på tv i en liten stökig etta där varje kvadratmeter upptas av bråte och publik?
Ja, i själva verket är det just närheten i Malin Kiveläs och Hannele-Mikaela Taivassalos föreställning som är den stora behållningen. Utan att det känns påträngande får man sitta nära inpå de två figurerna, Barbi och Majvor, och följa med deras vardag och rutiner, från kattmatning till gemensamma kaffestunder.
Titeln Imperfekt syftar på både dåtid och ofullständighet. Tematiken manifesterar sig genom förfallet i lägenheten – de döda växterna, de uppstoppade djuren och pälsarna som hänger här och där. Men nedbrytningen har också drabbat damernas språk – deras dialoger är knappa och fragmentariska, medan tv:n med hög volym tutar ut reklamer och program på tyska och spanska i en salig blandning.
Den som gillade 70-talsdokumentären Grey Gardens lär också uppskatta figuren Barbis (Hannele-Mikaela Taivassalo) strumpbyxor, huvudbonad och artistdrömmar som är en hyllning till Little Edie (Edith Bouvier Beale), Jacqueline Kennedy Onassis släkting som tillsammans med sin mor levde i den förfallna villan Grey Gardens på Long Island. Genom dokumentären som gjordes om henne och modern har Little Edie blivit både en stilikon och ett kulturellt begrepp.
Våffelmonolog
Föreställningens problem är att idéer inte utvecklats fullt ut, utan förblir lite vaga. Freja Appelgren lyckas skapa både guldkant och sunk i scenografin, med glitterband och gamla tidningar i hallen. Arbetsgruppen kunde ändå ha varit djärvare och galnare, för nu förblir inredningen just en teaterscenografi. Jag tänker på föreställningen The Other från 2012 där man fick komma in i ett hem som verkligen utstrålade ingrott liv, med lukt, damm och matrester – allt det där som kännetecknar mänskliga bon. Detsamma gällde autenticiteten i Grey Gardens-dokumentären: den kladdiga kattmaten, glass som äts i sängen där madrassen tittar ut under solkiga lakan.
Ensemblen har valt att kalla föreställningen för performance, men ibland flyter den ut i ganska traditionellt skådespeleri där intonationen inte riktigt räcker till (Taivassalos fina våffelmonolog är ett undantag).
Mest tjusar de nästan ordlösa scenerna där kropparna rör sig i det begränsade rummet – Majvor (Malin Kivelä) som vattnar en död växt eller gör entré intrasslad i en spretig kvist och Barbi i ljuskäglan med mikrofonen tätt intill munnen.
Dansen som duon utför klädda i pälsar är smått magisk, detsamma gäller Jens von Weissenbergs ljudbild med det flerspråkiga sammelsuriet från tv:n och musiken som i slutet kryper under huden.
Biljetter på imperfektheten@gmail.com