Musikrecension: En stor konstnär?
Pieter Wispelwey är en skicklig musiker och ytterst musikalisk, men alltför ofta låter det alltför hafsigt och krafsigt.
Radions symfoniorkester. Dir. Douglas Boyd. Solist Pieter Wispelwey, cello. Musikhuset 12.11.
Eufori låg i luften när publiken jublade och tackade cellisten Pieter Wispelwey för hans tolkning av Haydns Cellokonsert i C-dur på Musikhuset i onsdags. Själv var jag kluven.
Wispelwey gav ett likadant intryck som med Tapiola sinfonietta för ett drygt år sedan. Han är en skicklig musiker och ytterst musikalisk, men alltför ofta låter det alltför hafsigt och krafsigt för min smak. Han är en hyllad uttolkare av Bach – vilket publiken i onsdags påmindes om i encorenumret – men i den övriga repertoaren har han problem.
Ironin i sammanhanget är att han kan stå där och låta så där, även om ingen elev någonsin skulle få spela som han gör. Det finns hur många finalister i hur många cellotävlingar som helst som skulle få löpningarna att fungera bättre, som skulle spela renare och exaktare. Men så handlar det inte bara om att få alla toner att sitta, utan snarare om att göra musik, att kommunicera något till sin publik. Och det kan väl Wispelwey.
Vi ställs inför de yttersta frågorna: hurdana tolkningar vill vi egentligen ha? Fina, felfria och polerade eller rufsigt personliga? Och är det så att man, när man är en tillräckligt stor konstnär, får göra stora tolkningar, utan att sörja lika mycket för detaljerna? Den personliga prägeln var påfallande stark, Haydn smakade Wispelwey och kadensen i konserten lät nästan som en tango.
För övrigt utgjordes resten av konsertprogrammet av musik av både Haydn och Mozart: dels Mozarts dramatiska balettmusik ur Idomeneo och Haydns dito uvertyr till operan L’isola disabitata, dels Haydns symfoni nr 96, Miraklet.
På dirigentpodiet stod en figur som för de flesta är okänd, brittiske Douglas Boyd (f. 1959), som var med och grundade Chamber Orchestra of Europe och tog sina första steg som dirigent med Abbado, Harnoncourt, Berglund och Davis som mentorer. Boyd hade en inspirerande effekt på RSO-musikerna och även om ett och annat ännu kunde ha finslipats, var energin kännbar.
Om Haydn var en mästare av rang, var han också en klurig kompositör, inte alltför lättfattlig men alltid intresseväckande.