Dansrecension: Minnen och förgänglighet
Liisa Pentti riktar in sin föreställning på Titanic och dess tragiska förlisning.
Koncept och koreografi: Liisa Pentti. Ljudplanering: Jouni Tauriainen. Kostymer: Terttu Torkkola. Utrymme: Graziella Tomasi. På senen: Rea Liina Brunou, Andrius Katinas, Carita Lähteenmäki och Liisa Pentti. Liisa Pentti + Co:s föreställning på Eskus i Södervik 11.11.
Liisa Pentti har för och med en grupp bestående av Rea Liina Brunou, Andrius Katinas och Carita Lähteenmäki skapat en intim och tilltalande föreställning som dynamiskt växlar mellan kollektiva och individuella minnen, mellan tid och rum i konkret och konceptuell bemärkelse. Scenen för Laiva – The Ship är liten, en studio i performancecentret Eskus (Esitystaiteen keskus). Bänkade på två flanker alldeles intill dansarna, blir åskådarna på olika sätt redan från början lätt delaktiga i det som framställs.
Inledningen är rörelsebetonad. De fyra på scenen rör sig var för sig och tidvis parallellt i improviserade scener som för tankarna till förändring och tyngdlöshet och ger en känsla av att vara erfarenhetsbaserade inom ramen för givna uppgifter. Detta skapar en öppen och aktiverande konceptualitet.
Kärlekshistorier
Ganska snart kliver Liisa Pentti in som ett slags kryssningsvärdinna och riktar in det hela på temat om Titanic och den drastiska förlisningen för ett drygt sekel sedan. Det som följer blir på ett tematiskt sätt likaledes imaginärt och relaterat till den händelsen och till undervattenvärldens biologiska processer nu och om hundra år när nedbrytningens kretslopp börjar vara fullbordat.
Majoriteten av dem som gick under när lyxkryssaren förliste var inställda på en ny och bättre framtid. Det är något som vi alla delar. Från det stoffet är steget sist och slutligen kanske inte så långt till föreställningens andra tema nämligen de stora och dramatiska kärlekshistorierna.
På kort tid och med ett ofta roligt och rentav burleskt grepp plöjer man sig nämligen genom Solveig och Peer Gynt, Tristan och Isolde samt Romeo och Julia. I svängarna pekar man på det ålderstigna paret Strauss som tillsammans gick till havets botten med Titanic och på filmen med Kate Winslet och Leonardo DiCaprio, och Celine Dions ikoniska My Heart Will Go On som playback.
I all sin fragmentariskhet och via alla sina infallslika gen- och omvägar, har föreställningen ett bärande öppet och fantasieggande grepp. De fyra på scenen gör oss enskilt och tillsammans involverade i processer som vi lätt kan orientera oss i och spegla mot våra egna erfarenheter.