Ester Nilsson rider igen
Lena Anderssons nya roman är betjänt av den draghjälp som Roy Andersson bjöd på när han ville att världen skulle veta att han figurerat i hennes föregående.
ROMAN
Natur och kultur 2014
Somliga män i övre medelåldern verkar ibland få ett behov av att apropå vad som helst eller ingenting informera omvärlden eller vilken samtalspartner som helst om att de nog fått ligga, får ligga och räknar med att även i framtiden få ligga. Mera rörande än förargelseväckande, tänker man som tant. (Tanter har sina faxer, om ock annorlunda.)
Kanske var det i denna anda som filmregissören Roy Andersson kom att föra på tal att det är han som är Hugo Rask i Lena Anderssons Augustprisbelönta fjolårsroman Egenmäktigt förfarande.
Somliga påstår att han sade det för att promovera sin egen film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Klart är att han också kom att göra Lena Andersson en gigantisk PR-tjänst inför utgivningen av den andra romanen om ”poeten och förnuftsmänniskan” Ester Nilsson, Utan personligt ansvar.
Lite ledsamt är att den nya boken om Ester Nilsson faktiskt behöver utomlitterär draghjälp. Den är för lång, den förklarar för mycket och kör ner sig i sitt språk.
Kärlek som förföljelse
Föregångaren Egenmäktigt förfarande var elegant, självlysande och tät i sin koncentration på en asymmetrisk kärleksaffär. Ester Nilssons ensidiga fixering vid konstnären Hugo Rask, och de kval hon led på grund av den, beskrevs på ett svalt analytiskt språk som gjorde historien både gripande och grotesk. Alla som försmåtts i kärlek kunde känna igen sig i Esters kast mellan förtvivlan och ogrundat hopp.
Förvånad blev jag ändå då över många läsares oproblematiska identifikation med den kärlekstörstande Ester, liksom beredskapen att indignerat avsky Hugo Rask. Visst, han var ynklig, men i mina ögon tedde sig Ester som en pinsam stalker utan verklighetskontakt och jag misstänkte att författaren rentav lekte med den opålitliga berättaren – hela tiden trogen Esters synvinkel – som litterärt trick.
Ester fick ett slags egenliv i mina tankar. Hur skulle det vara att ha Ester som väninna? Att dag efter dag konfronteras med hennes förfärliga allvar på trassliga möten och i kafferummet på jobbet? Inte alldeles avslappnat, tänkte jag, även om jag kunde känna en matt ömhet för henne. Konstnären Hugo Rask hade visserligen idkat köttsligt umgänge med Ester, men resten av deras affär var hennes påhitt, initiativen hennes liksom det ihärdiga monomana teckentydandet som hör sjukdomen till, den som kallas de Clérambaults syndrom. (En isande beskrivning av dess effekter på det oskyldiga förälskelseoffrets liv finns i Ian McEwans roman Enduring Love, på svenska Kärlekens raseri, ifall man vill fundera vidare på detta ämne.)
I den nya romanen är Ester sig lik, men motparten, skådespelaren Olof Sten är annorlunda. Utan personligt ansvar är ett triangeldrama där mannen vill behålla sitt äktenskap men också sin älskarinna. Han är mycket mera svårtydd än Hugo Rask, som ganska snabbt blev undvikande och initiativlös på ett sätt som inte var ondskefullt, bara feg valhänthet i försöken att avvärja pinsamma konfrontationer. Olof där- emot drar till sig och stöter bort, drar till sig och stöter bort, i fyra långa år på 367 sidor med otaliga sms och telefonsamtal, och med mycket mera sex än Hugo Rask nånsin bjöd på.
En manipulativ gris
Olof är med andra ord en manipulativ gris, dessutom elak på ett sadistiskt sätt. Och visst är det skönt att läsa och regrediera, att lägga sina sorgligaste och pinsammaste minnen av ouppfylld längtan och besvikelse intill Esters vånda och okuvliga vilja att älska. ”Ester drogs inte till elakheten hos Olof utan till anblicken av det som glimmade i dyn, för henne att frilägga.” Ack ja.
Men ju längre det här pågår desto mer börjar jag bli medveten om diskrepansen mellan Anderssons korrekta, diskursiva, analytiska språk och de förspråkliga och irrationella känslor det handlar om.
Visst kan just kontrasten vara ett litterärt verkningsmedel – skriva svalt om det heta – men i längden blir den mera flack än intressant. Jag börjar med andra ord längta efter lite oordning i språket, att det ett ögonblick skulle uttrycka och inte bara beskriva det tumult och den hjälplösa övergivenhet och längtan som driver Ester Nilsson och som härjar i hennes kropp.
Men visst har också Utan personligt ansvar sina poänger. Esters beskrivning av Olofs känsloekonomi, bokstavligen just som ett saldo han hushållar med, är en isande utsaga med intressanta etiska implikationer.
Och sent ska den lämna mig, bilden av Olof i början av historien, vid ett bord på restaurang Gåsgränd där han just instruerat Ester att inte sms:a honom när han är tillsammans med sin veckopendlande hustru: ”Olof tog ut sitt snus och la in en ny, sedan silade han vinet genom snuset som han hade för vana.”