Möt mannen som aldrig levde men alltid lever!
Nu möter vi världens mest kända engelsman på nytt i Museum of London där han omges av målningar och litografier av det London han bebodde.
Sherlock Holmes: The Man Who Never Lived and Will Never Die
Museum of London fram till den 12 april 2015
Jag skämtar inte; det är Sherlock Holmes och han finns i Museum of Londons nya höstutställning. Arthur Conan Doyles berömda detektiv är också, heter det, den mest kända engelsmannen någonsin. Han gjorde första gången entré i En studie i rött år 1887 och därefter i noveller i tidskriften The Strand Magazine.
Sedan dess har den magra långnästa mannen i deerstalker-mössan och lerpipan (tidigt tecknad av Sidney Paget) fascinerat läsare och filmentusiaster i otaliga filmer och tv-serier, turnerat i utställningar och inspirerat Sherlock Holmes-sällskap, pubar och klubbar. Dessutom finns han på 221b Baker Street i London. Tusentals besökare har tittat in i huset och lägenheten som var uthyrd till honom och Dr Watson av Mrs Hudson. Gatunumret fanns heller inte på Conan Doyles tid – annat än förstås i fiktionen som Holmes bostad.
Holmes, Watson och London
Utställningen består egentligen av tre huvudpersoner: Holmes, Watson och det viktorianska London. ”Vi försöker förstå hur det kommer sig att Sherlock Holmes blev så berömd”, skriver utställningens kurator, i en medföljande bok.
Holmes sammanföll med bygget av Scotland Yard, en tid då kriminaltekniska laboratorier var i sin barndom, och – inte att förglömma – då Jack the Ripper skrämde livet av Londons East End. Det var också en tid då dagstidningarna frossade i det senaste mordet i staden och fylldes av makabra beskrivningar av mördade barn och seriemördare. Varje vecka kunde de läskunniga ta del av en historia om någon som styckats, förgiftats och slängts i Themsen. Man talade om ”den mörka djungeln som var det kriminella London.”
London blev alltmer prototypen för den tidens världsmetropol, och brottsligheten flyttade efterhand till mera respektabla och förmögna stadsdelar av London. Men också här var man orolig och ville veta vad för sorts samhälle man levde i. Imperiets huvudstad med järnvägar byggdes och gatubilden förändrades dramatiskt. Holmes och Watson kunde röra sig omkring med fart i metropolen i tvåhjulig droska. Den berömda Londondimman existerade verkligen. ”Utan dimma är London ingen vacker stad”, förkunnade Monet som sedan målade den dimmiga staden. Vi får följa Holmes och Watson till de nya förorterna som byggdes under senviktoriansk och tidig edwardiansk period, och ta del av Conan Doyles egen sorg inför första världskriget då han förlorade en son och en bror.
Kalkylator och kokainist
I denna tumultartade och oroliga nya värld fungerade således Sherlock Holmes. Hans värld har alltid fascinerat mig mera än mannen själv, hur insyltade de naturligtvis än är i varandra. Han beskrivs som den typiske engelsmannen, men kanske är det rättare att kalla honom en karikatyr av en sådan. I varje fall vad som ansågs (anses?) vara typiskt. Det heter att han var känslolös och saknade vänner med undantag för Watson. Med dagens språk skulle han troligen, säger museet, anses ha en mild form av autism eller manodepression. Han hade ett kallt, kalkylerande intellekt och en fenomenal analytisk förmåga. Under sysslolösa tider injicerade han en sjuprocentig kokainlösning för att bli stimulerad. Conan Doyle introducerade också nu en modern tanke: människan kan känna sig uttråkad!
Det mest givande på Museum of London är naturligtvis bekantskapen med Sherlock Holmes och de otroliga bilderna av ärkefienden, professor Moriarty som introducerades för att göra slut på Sherlock Holmes. Den tidens läsare trodde att det lyckades då båda föll vid Reichenbachs vattenfall, men som vi vet övertalade läsarna Conan Doyle att återuppliva Holmes.
Och så blev han, kunde man kanske säga för att leka vidare i ordleken med den pånyttfödde Holmes, mannen som ”alltid lever”.