Skivrecension: Djupgående färska fusioner
Mikko Hassinen går på djupet i blandningen av rock, funk och jazz. På nya skivan har han sällskap av bland andra Lauri Porra och Jorma Kalevi Louhivuori. Estetiken är lo-fi, trumkompet låter som en gammal hemorgel och synten som en spelautomat på en Sverigebåt. Nostalgiskt som Kekkonen.
(Texicalli)
Jazz är åter pop, det vill säga popjazz. På 60- och 70-talet började man blanda rock och funk, vilka båda har stadiga rötter i jazz, med jazz. Under de senaste åren verkar denna fusion åter vara pop i vårt land. D-Booster gör det på skivan D-isco. Alldeles nyligen har Tomi Salesvuo gjort det på East Funk Attack och Nassaun Fasaani på Return.
Mikko Hassinen och Elektro GT går lite längre nedåt på djupet och rör sig även längs en längre spännvidd än många fusionister. Tonvikten ligger på kompositionerna, inte bara de kvicka solopartierna – även om de sistnämnda inte heller saknas här. Musiken är skriven av trumslagaren Hassinen som redan tidigare profilerat sig som kompositör, bland annat på skivan Traveller med UMO.
Jam Pan Blues både svänger och groovar. Över Lauri Porras gående elbas byggs ett groove med rikligt bruk av elektronik, från sekvenserade syntlinjer till analogt handklappljud. Jorma Kalevi Louhivuoris trumpet har processats så att det låter som då Joe Zawinul ca 1980 med syntspelade brass på versionen av Ellingtons Rockin’ In Rhythm. Det är inte enda gången Weather Report kommer i åtanke vid lyssnandet. En annan länk går till Miles Davis tidiga fusion.
Kändisar från jazzscenen
Förutom Porra och Louhivuori spelar på skivan Timo Kämäräinen (gitarr), Aki Rissanen (klaviaturer) och Mongo Aaltonen (congas). De övriga är kända från jazzscenen, men mångsidighetsmannen Porra är kanske mest känd från bandet Stratovarius, fast han också uppträtt med symfoniorkestrar och komponerat filmmusik. Hans bastanta men väl avrundade klanger bildar här en solid grund för musiken.
Skivans andra spår är en längre tudelad historia. Coleus Under The Sea/Chipmunk börjar i scifi-stämningar med slumpmässigt växlande sample & hold-modulerade syntljud, ringmodulerad Rhodes och Louhivuoris trumpet som mera låter som en distgitarr. Efter någon minut av trumsolo växlar låten till ett jammande som påminner om Miles stycken som byggts runt ett ackord eller riff. Även här är Louhivuoris elektroniskt bearbetade trumpet i förgrunden. Till slut höjs tempot och Rissanen arbetar flytande och ledigt vid el-pianot.
Hill Cape med sina allvarstyngda arpeggion, olika delar och olika rytmer går mot progghåll. Stycket är klaviaturintensivt med bland annat ett uttrycksfullt syntsolo av Rissanen.
Lo-fi
Samarins estetik är av typen lo-fi. Trumkompet låter som en trummaskin i en gammal hemorgel och Rissanens synt som en spelautomat på en Sverigebåt. Louhivuoris elektroniskt harmoniserade trumpet och Kämäräinens rockande gitarr gör det inte mindre strävt.
Balladen Nightwish är det närmaste akustisk musik man kommer på skivan. Det är en rikt kromatisk blues med på varandra följande dissonanser som aldrig verkar släppa harmonierna i vila.
På skivpärmen hänger ett futurohus från vajrar fästa i tre kronor-flygvapnets helikopter vars flygbana korsar en järnväg längs vilken ett 60-talsdiesellok drar ett långt tåg. Nostalgiskt som Kekkonen, men Hassinen & co fusionerar den gamla popjazz-fusionen också med färskare intryck.
Lauri Porra och Aki Rissanen spelar i Lauri Porra Flyover Ensemble på Rytmihäiriöklubben, Juttutupa, onsdag 12.11.