Skivrecension: Beethoven i Pires grepp
Kristallklara toner är Maria João Pires varumärke.
Maria João Pires, piano. Sveriges Radios Symfoniorkester, dir. Daniel Harding. (Onyx)
Maria João Pires hör onekligen till pianoeliten när det gäller Mozart, Schubert och Chopin. Portugisiskans internationella genombrott skedde 1970 när hon vann den prestigefyllda Beethoventävlingen som organiserades i samband med tonsättarens 200-årsjubileum. Sedan dess har hon förtjänstfullt spelat in Beethovens pianosonater, men först nu tar hon sig an mästarens pianokonserter.
Många av Beethovens mest älskade verk är komponerade i c-moll: bland annat pianosonat nr. 8, Pathétique, pianokonsert nr. 3 och symfoni nr. 5. Tonsättare väljer ofta tonarten (eller dess parallelltonart Ess-dur) när de vill ge ett verk en kraftig, extrovert eller heroisk karaktär (av samma orsak är många heavy metal-sånger komponerade i c-moll).
Tredje pianokonsertens första sats uppvisar tydliga paralleller med Mozarts c-mollpianokonsert nr. 24. Därefter lösgjorde Ludwig sig medvetet från både Amadeus och Joseph Haydns inflytande genom att utvidga formatet i andra och tredje satsen.
Maria João Pires må ha korta fingrar med begränsad räckvidd men hennes stridbarhet och briljanta teknik (trots hennes uttalande om att teknik inte existerar) kompenserar för dylika tillkortakommanden. Sveriges Radios symfoniker under ledning av Daniel Harding ger svar på tal i trean med dundrande timpani och uppiggande samspel. Pires är en mycket partiturtrogen musiker men styckets noggranna pedalinstruktioner tycks hon inte bry sig om. Tredje satsen låter så brådskande och till slut triumfatorisk att det borde vara omöjligt att producera en klockren klang. Men kristallklara toner är Pires varumärke.
Beethoven spelade själv solostämman vid världspremiären 1803. Han kämpade redan med hörselnedsättning och övervägde självmord. När han hade repat sig någorlunda beslutar han sig att “viga sitt liv åt sin musik och mänskligheten”. En av hans första gåvor blev den fjärde pianokonserten. Fyran är den mest svårspelade av Beethovens pianokonserter och samtidigt den mest lyriska. Den drömska och ganska privata atmosfären i första och andra satsen passar Pires mjuka anslag. Radiosymfonikerna uppträder nu lite högdraget men Pires bevekande pianissimo i andantet och majestätiska cool i rondot tämjer de svenska furierna. Nu ser jag fram emot att Pires spelar in de övriga tre (eller är det fyra?) pianokonserterna. Tvåan kan för övrigt åskådas gratis på Youtube.