När kulturfolket sätter agendan
Scenkonstfestivalen Baltic Circle ordnade ett kulturpolitiskt evenemang som lyckades underhålla fyra timmar i sträck. De politiska partiernas strategier överraskade inte, däremot vissa politikers oförmåga att formulera sig vettigt om konst och kultur.
Konferencierer: Jan Erola och Maria Pettersson. Musiker: Linda Fredriksson och Teho Majamäki. Arrangörer: Baltic Circle, Checkpoint Helsinki och Public Movement.
Kulturpolitiskt evenemang på stadshuset 10.11.
Skulle det ha ordnats val på Baltic Circles kulturpolitiska toppmöte i stadshuset med publiken som väljarkår hade antagligen Juha-Pekka Väisänen från Finlands kommunistiska parti varit oslagbar röstkung.
Visst, publiken bestående av kulturfolk är vänstersinnad (Vänsterns Silvia Modig hade kommit som god tvåa, med De grönas Outi Alanko-Kahiluoto tätt efter sig), men det är inte hela orsaken till FKP:s framgång. Juha-Pekka Väisänen lyckas nämligen övertyga med själva iscensättningen av sin politiska performance. Han vet hur han ska tala till den rätt nischade publiken med både humor och en dos traditionell agitation, och räds dessutom inte att avvika från regeringspartiernas samtalskultur, vilket förstås också är ett privilegium för en partiledare som inte sitter i riksdagen.
Hur ska då konsten få mer medel? Väisänens lösning är att ta från försvarets budget och ge till kulturen. Och publiken jublar, särskilt när han tar fram en gräddtårta med texten Ceci n'est pas un gâteau spritsad på toppen som en allusion på René Magrittes målning Ceci n'est pas une pipe (detta är ingen pipa). Nej, detta är ingen tårta utan en statsbudget där en 0,8-procents bit ska skäras ut för att illustrera konstens och kulturens nuvarande andel av statens utgifter.
Underhållande
Det fyra timmar långa evenemanget där politiker från tio partier håller tal rymmer också två dokumentära teaterföreställningar under rubriken Finländsk konstpolitik 1877–2014, och en dansuppvisning där bland andra Konstuniversitetets rektor Tiina Rosenberg och Helsingfors festspels Erik Söderblom deltar.
Det är en överraskande underhållande helhet, och annorlunda så till vida att kulturen för en gångs skull inte befinner sig i samtalets marginal, och att ingen av politikerna vågar ta till argument i stil med "Men vad händer äldrevården?".
Då och då kommer kommentarer från ett pressrum där forskare, konstnärer och journalister är samlade för att diskutera politikernas tal. Den här gruppen kunde emellertid ha varit mer på hugget, nu kommer vissa politiker för lätt undan med snömos.
Publiken bestående av professionella konstutövare och allehanda kulturfolk är däremot tuff. Dessutom har publiken fått blå och vita lappar att vifta med när den vill ha precisering eller veta varför en politiker resonerar som hen gör. De flesta politiker försöker ta hänsyn till publikens vilja förutom Samlingspartiets Timo Vuori och Sannfinländarnas Juho Eerola som båda struntar blankt i havet av argt viftande lappar. Till sist ber några åhörare den sannfinländske politikern Eerola, som valt att sjunga (!) delar av partiprogrammet, att helt lägga av.
Företagare eller löntagare?
Frågor som dryftas under kvällen är förhållandet mellan statsbudget och tipsmedel, hur konstnärers sociala trygghet kan garanteras, och ifall man borde klassa kulturarbetare som lever på stöd och stipendier som företagare eller löntagare.
De olika partiernas strategier är i sig inte överraskande. Högern talar om privata medel, om skattelättnader för företag för att stödja konst (bland andra SFP:s Päivi Storgård), medan vänstern understryker vikten av den offentliga finansieringen för att motverka en utveckling där privata mecenater finansierar konst enligt sin egen personliga smak.
Det som däremot överraskar är hur klumpigt vissa politiker uttrycker sig om konstpolitik. Till exempel börjar Samlingspartiets representant sitt tal med att hylla fennomanin som drivande kraft i historien, medan Sannfinländarnas representant uppmanar konstnärer att se Aleksis Kivi som förebild för ett samtida konstnärskap. Att leva med knappa inkomster kan leda till stort erkännande, menar han, också om det kanske sker först efter att konstnären svultit ihjäl.