Elton John vill inte gå hem från festen
Vem väljer att gå på en Elton John-spelning 2014? Och vad är det man väntar sig få se? En 67-årig popdinosaurie? För en som hämningslöst älskat Sir Elton John och sjungit sönder hans låtar på karaoke hopar sig frågorna inför måndagens konsert i Hartwallarenan.
POP
Spelningen är en del av 40-årsjubileet av popikonens klassiska album Goodbye Yellow Brick Road och inleds pompöst med en spökversion av Funeral for a Friend / Love Lies Bleeding. Tillsammans med sitt tajta gubband, där hippielika Davey Johnstone på gitarr står främst, stiger en kaxig Elton in på scenen klädd i glittrande paljettfrack och blå sidenskjorta. Också brillorna sitter fortfarande där de ska, den här gången med brun linstoning och illgula skalmar.
Snabbt står det klart att stjärnan är en trygg 67-åring som inte vill annat är att vråla ut hit efter hit. Med kroppen parkerad framför flygel och munnen låst vid mikrofonen fullständigt njuter han av sin egen storhet genom att göra segertecken efter varannan låt.
Paraden av klassiker tar fart i ryckiga Bennie and the Jets och en punkterad version av Candle in the Wind. Närbilder på de rynkiga händerna som hamrar ner tangenterna varvas med en röst som med åren blivit nästan aggressivt högljudd. Så till den grad att jag under geniala klassiker som Tiny Dancer ("to all you dancers out there") och Rocker Man förtvivlat saknar de mjuka 70-talsarrangemangen där just det lågmälda tonfallet utgör hela poängen. I stället tar han i så lungorna spräcks.
Det är som om Elton tänker att det är nu eller aldrig. Som om han vill visa oss: titta, än orkar jag rocka loss i alldeles för långa pianosolon och berusad livsglädje. Det finns en orsak: mannen säger sig vara lyckligare än någonsin, tacksam över sin partner, sina barn, sitt band och sina sånger, inte minst Your Song, som möjliggjort den osannolikt framgångsrika karriären.
Ändå blir det riktigt finstämt bara i Levon, ett av konsertens bästa ögonblick, mäktigt på det mest härligt fläskiga sättet. Men gränsen är knivtunn. I powerballaden Believe från 1994 sker motsatsen: allt landar i pretentiös känslosoppa.
Under den två och en halv timme långa konserten lyckas Elton både beröra och tråka ut mig. River man av tjugosex låtar på raken är det kanske förståeligt. Elton John är en älskvärd klichémaskin, ständigt sann mot sig själv. För det förtjänar han respekt.
I bakgrundsvideon till Goodbye Yellow Brick Road ser vi denne man i alla hans skepnader: från den sorglösa stråhatten via den galna pottfrisyren och de apliknande glasögonen till den allvarsamma prästlooken. En strålande stjärna som vägrar gå hem från festen.