USA bäddade för IS segertåg
Irak och Syrien som vi kände dem finns inte längre. Terroristorganisationen Islamiska Statens, IS, segertåg är kulmen på en splittring i etnisk sekterism. Utvecklingen har enligt en färsk bok pågått sedan USA ockuperade Irak.
Världspolitik, Mellanöstern
För ett år sedan nominerade Patrick Cockburn, Irakkorrespondent för den brittiska tidningen Independent, Abu Bakr al-Baghdadi till årets ledare i Mellanöstern. Baghdadi, som styrde över al-Qaida i Irak, hade samma år döpt om sin organisation till Islamska staten. IS lamslog hela världen i augusti då organisationen avrättade den amerikanske journalisten James Foley genom halshuggning. Visserligen hade intresset för IS ökat redan under sommaren då organisationen i juni besegrade en mångdubbelt större styrka av Iraks soldater och tog över landets näststörsta stad Mosul och gick till angrepp mot kurderna i norra Irak. Till slut måste kurdisk vänstergerilla från Syrien och Turkiet tillsammans med amerikanskt luftvapen ingripa och stoppa jihadisternas framfart mot en illa pressad kurdisk milis.
Cockburn, som förutom för Independent rapporterat från Mellanöstern för Financial Times, varnade redan i ett tidigt skede om IS förestående segertåg. I boken The Jihadis Return sammanfattar han nu i sex essäer den senaste utvecklingen i Syrien och Irak.
Några av de främsta orsakerna till IS otroliga framgångar ligger enligt Cockburn i det långa efterspel som följde efter terrorattackerna den 11 september 2001. Då de amerikanska myndigheterna inledde det så kallade kriget mot terrorismen ignorerade de välunderbyggda underrättelseuppgifter. De uppgifterna pekade ut Saudi-Arabien och Pakistan som de två länder med de flesta kopplingarna till jihadisterna som genomförde attackerna. I stället vände sig amerikanerna först mot Afghanistan och sedan Irak och lämnade de strukturer som finansierar jihadisterna orörda.
I Irak gjorde premiärminister Nouri Al-Maliki dessutom allt för att spetsa till relationerna mellan olika etniska grupper. Den shiadominerade regim som tog över efter Saddam var minst lika korrupt och brutal som sin föregångare. Den shialedda regimen har gått hårt åt landets sunniminoritet som under Saddams tid härskade i landet. Under de senaste åren har även fredliga sunniprotester slagits ner blodigt, vilket byggt upp stödet för det beväpnade sunniuppror som IS de facto representerar.
IS framfart i Irak och Syrien handlar nämligen inte bara om extremism kontra mera moderata krafter. Konflikten markerar tydligt de etniska gränser som nu håller på att bryta ner Irak och har alla drag av ett etniskt inbördeskrig även i Syrien.
Under årets lopp föll områden med sunnimajoritet såsom Anbar i västra Irak utan större motstånd då IS gick till attack. Iraks korrupta och shiadominerade armé flydde och lämnade dyr amerikansk utrustning till jihadisterna. Shiasoldaternas skräck inför en numerärt underlägsen styrka berodde utöver IS brutala rykte på det starka stöd som områdets sunnimajoritet gav organisationen.
Shiorna har ändå inte bara stått med händerna i fickorna och sett på IS avancemang. Tvärtom pågår det etniska rensningar av sunnimuslimer även i shiaområden, där den lokala milisen som ursprungligen skingrades av Al-Maliki, åter tagit till vapen och nu styr över flera kvarter i bland annat Bagdad. Enligt Cockburn räknas milisens offer redan i tusental. Angående den etniska splittringen i Irak har inte heller kurderna i landets norra delar något intresse av att stanna kvar i den kollapsande staten och kör redan öppet för självständighet.
En del har jämfört de pågående händelserna Irak med sammanbrottet av Jugoslavien, men Cockburn drar hellre paralleller till den konflikt som splittrade Indien och Pakistan i två (senare tre med Bangladesh) länder med det mellanliggande området Kashmir. Likväl är det ett faktum att Irak som enhetlig nationalstat slutat existera och knappast kommer att återuppstå.
Men att Irak gått en osäker framtid till mötes har knappast varit oklart för dem som ens sporadiskt följt med utvecklingen i landet. När det gäller Syrien verkar det extrema inbördeskriget däremot verkligen ha tagit de flesta journalister på sängen. För ett par år sedan väntade sig många ännu att arabvåren skulle svepa över landet och fälla dess enväldiga härskare Bashar Al-Assad liksom Muamar Gaddafi hade fallit i Libyen.
Många i väst var hoppfulla över den demokratiska utvecklingen i Mellanöstern. Gamla problem väntades försvinna som genom ett trollslag genom ett instiftande av formellt demokratiska institutioner. Speciellt journalister fokuserade på utvecklingen av individuella friheter, utan att förstå de socioekonomiska orsakerna som låg bakom protesterna i flera länder. I Syrien hade en fyra år lång torka tvingat jordbrukare att flytta till kåkstäder och enligt FN led två till tre miljoner syrier av extrem fattigdom.
Enligt Cockburn hade upproret i Syrien en bred uppbackning i början och jihadisterna hade heller inte samma dominerande ställning som i dag, då de praktiskt taget slagit ut den övriga oppositionen. Men till skillnad från Libyen saknades i Syrien stödet från västerländskt luftvapen som var avgörande för Gaddafis fall. Allt eftersom konflikten förlängdes ökade de hårdkokta och brutala jihadisternas inflytande. I bakgrunden stod förutom Saudi-Arabien även andra länder där den extrema, wahabitiska sunniislamismen regerar, såsom Quatar. Trots att de här länderna i dag vänt ryggen åt IS så finansierade de i ett tidigt skede de salafistiska tendenserna i den syriska oppositionen. Sin andel i den tragiska röran har också amerikanerna som okritisk delade ut vapen till en opposition som inte kontrollerades av al-Qaida men trots det dominerades av jihadister.
Cockburns bok är en mycket koncis, välskriven och informativ inledning till den senaste utvecklingen i Irak och Syrien. Å andra sidan visar Cockburn i flera avsnitt en överdriven och nästan defaitistisk tro på IS militära förmåga. Till exempel ansåg Cockburn i ett antal artiklar före attacken mot Kobane att staden skulle vara ett lätt byte för IS. De kurdiska gerillastyrkorna har ändå visat att IS inte har övermakt mot en extremt motiverad och disciplinerad motståndare.
Det är just tack vare de senaste utvecklingarna i Kobane som Cockburns bok känns aningen mindre nedslående. Kanske kurdernas kamp i norra Syrien kan peka mot en annan framtid för åtminstone delar av regionen?
Skribenten är författare, journalist och HBL:s medarbetare.