Filmrecension: Nightcrawler
”Han är död, kom och filma.” Se där en av nyckelreplikerna i Dan Gilroys ypperliga mediesatir, Nightcrawler, en film som i en handvändning kvalar in som vår tids Network eller varför inte Broadcast News.
DRAMATHRILLER
Foto: Robert Elswit. I rollerna: Jake Gyllenhaal, Rene Russo, Bill Paxton, Riz Ahmed.
Vi talar om en verklighet där tittarsiffror är allting och journalistisk etik samt mänsklig hänsyn ingenting, just det. Poängen är att där Oliver Stone i Natural Born Killers bjöd över och Ron Howard i EDtv bjöd under – för att nämna bara ett par exempel – gör Gilroy (bäst känd som manusförfattare) det mesta rätt. Och när filmen inte går åt sensationsjournalistiken fungerar den som kommentar till den moderna arbetsmarknaden med allt vad det innebär av taskiga nollavtal som visserligen går under namnet praktikantjobb. Däremellan är det fråga om en nattsvart, urban, thrillerkiller med Jake Gyllenhaal i toppform.
Han, Louis Bloom, är den arbetslösa ensamvargen – och småbrottslingen – som av en slump har vägarna förbi en olycksplats. Det handlar om en bilolycka med dödlig utgång och det är endast en tidsfråga innan olyckskorparna är på plats, viftande med sina filmkameror.
Det här blir också Blooms nya levebröd. För att kunna vara först på plats – konkurrensen är mördande, bokstavligt talat – anställer han en kartläsare (Riz Ahmed) och som ”partner in crime” fungerar ReneRussos lokal-tv-chef, gammal i gamet.
Ju blodigare, desto bättre, är melodin. I filmens nyckelscen trillar Louis – med god hjälp av polisradion – över ett trippelmord på ett av de mera välbärgade områdena i Los Angeles. Han lyckas till och med fånga förövarna på film, men i stället för att samarbeta med polisen kör Lou sitt eget race – om det så betyder att han sätter både sitt och sin partners liv på spel. Vad gör man inte för en bra juttu som det heter på god finlandssvenska.
Av det här kan man sluta sig till att Nightcrawler är en ful fisk till film, cynisk som bara den, rentav brutal. Men i likhet med Billy Wilders Ace in the Hole, en själsfrände, är den också vass och (politiskt) provokativ.
Underförstått: när det gäller att fånga olycks- och brottsoffer på film slår inte ”boyz’n the hood” så himla högt. Nej, vitt och tätt ska det vara och lyckas man dessutom trolla fram schyssta bildkompositioner är lyckan gjord.
I den meningen är Nightcrawler nästan för elak, för skoningslös, för att göra sig som en underhållningsfilm av den gamla stammen. Men snygg och idel fängslande är den, inte minst tack vare Robert Elswits neonfärgade LA-studier som inte sällan för tankarna till filmer som Collateral och Drive.
Jake Gyllenhaal i ”titelrollen” är ett kapitel för sig, en opportunistisk, kallhamrad übermensch som är redo att gå över lik för att vinna tv-ledningens gunst. Det är sensationellt bra och inte sällan kommer man att tänka på Travis Bickle i Taxi Driver, en annan nattuggla som inte har alla koppar i skåpet.