Musikrecension: Entusiasmerande Brahms
Anna-Maria Helsing satte sprätt på Sibelius-Akademins symfoniorkester.
Dir. Anna-Maria Helsing. Sol. Tatjana Reuter, violin, Jonathan Roozeman, cello. Musikhuset 1.11.
Brahms första symfoni var en väldig kraftansträngning för tonsättaren, som tog tjugo år på sig att fullborda verket från idéstadium till färdigt partitur.
Arbetet blev särdeles knepigt genom hela den historiska ballast som 1800-talstonsättare i gemen och Brahms i synnerhet hade blivit medveten om. På sätt och vis kan man säga att Brahms tog vid där Beethoven slutade. Ett konkret exempel är den sublimerade adaptionen av Beethovens Ode till glädjen som Brahms vävde in i finalen av första symfonin, en hänvisning som han menade att till och med en åsna skulle lägga märke till.
I Anna-Maria Helsings tolkning av Brahms etta reagerar jag först på hur hela den långsamma inledningen med de ödesmättade pukslagen faktiskt görs som en långsam inledning, utan att accelerera och förivra sig alltför fort, utan i stället spara krutet till allegrot – något som föredömligt väl accentuerar kontrasten mellan inledningens tempobeteckning un poco sostenuto och det följande allegrot.
I övrigt verkade Helsing ha en fantastiskt engagerande och entusiasmerande effekt på de unga blivande proffsmusikerna i Sibelius-Akademins symfoniorkester. Klart att alla detaljer kanske inte ännu satt som de skulle, men inte får alla proffsorkestrar allting heller att sitta perfekt. Energin var påtaglig, orkestern lät mustigt muskulös och ungdomarna verkade vilja spela för fullt.
Energin var lika påtaglig i solisternas, violinisten Tatjana Reuters och cellisten Jonathan Roozemans, tolkning av Brahms dubbelkonsert opus 102. Roozeman är kanske den mera expressiva av de två, men båda är ytterst skickliga när det gäller såväl teknik som uttryck. Båda hade också snappat upp något väsentligt när det gäller solostämmornas karaktär, hur de lekfullt slingrar sig om varandra.
Anna-Maria Helsing dirigerar nästa gång på Musikhuset HSO:s juniorkonsert 11.11.