Dansrecension: Saarinen målar i många nyanser
Något av det bästa med vår internationella koreografisensation Tero Saarinen är hans oerhört fina fingertoppskänsla för musiken, skriver Tove Djupsjöbacka.
Tero Saarinen Company. Koreografi Tero Saarinen, ljus och scenografi Mikki Kunttu, dräkter Keren Nissim och Erika Turunen, musiker Avanti. Alexandersteatern 29.10.
Något av det bästa med vår internationella koreografisensation Tero Saarinen är hans oerhört fina fingertoppskänsla för musiken. Nästan alla hans verk är uppbyggda kring ”riktig” musik, och varje koreografi speglar verkligen just sin musiks väsen. Då Tero Saarinen Company slår ihop sina påsar med kammarorkestern Avanti och för första gången i Finland presenterar tre äldre koreografier till levande musik kan man alltså vänta sig fina stunder. Visst höjer livemusik temperaturen med några extra grader, speciellt då musikerna finns med på scen och man får möjlighet att med olika medel sträva åt samma håll. Jag uppskattar verkligen även det att man regelbundet lyfter fram skåpmat på det här sättet – dansverk förtjänar en betydligt längre livstid än vad som oftast är möjligt, och de tre Saarinenverken från 1999, 2000 och 2011 är inte det minsta dammiga, tvärtom.
Saarinen speglar alltid musiken i dansen, men aldrig på ett så konkret sätt att han skulle illustrera musiken konkret, plocka fram varendaste sak som händer i musiken även i dansen. Nej, snarare fångar han de djupare stämningarna på ett väldigt lyckat sätt och är en hejare vad gäller känsla för form.
Kvällens inledande verk Gaspard baserade sig på Ravels tour de force för piano, Gaspard de la nuit, som framfördes av Emil Holmström med sådan naturlig lätthet, att man nästan glömde hur krävande pianopartiet är. De fem dansarnas böljande rörelser och den lätt dimmiga visualiseringen med mellanridå och mjuka ljuskäglor satt helt rätt med de impressionistiska tonkaskaderna. Rörelsen stannar aldrig upp, varken i musiken eller i dansen. Speciellt i Gaspard njöt jag av den optimala balansen mellan mjukhet och styrka, och de fem dansarna var alla imponerande.
Duetten Wavelenghts präglas av en viss enkel stramhet. Riku Niemis minimalistiska komposition är rentav bedövande statisk, men stöder samtidigt tidsbilden i verket. Man kan läsa det på hemskt många olika sätt – eller låta bli att läsa in något alls, och bara låta den flödande dansen tala för sig själv. Parrelationen står i centrum, men vad det i själva verket handlar om lämnas öppet för åskådaren. Extra djup erbjöds givetvis av radarparet Sini Länsivuori och Henriikki Heikkilä, bägge trotjänare hos Saarinen sedan länge. I samband med dessa föreställningar firar de 30-årskonstnärsjubileum, och med den äran. Dansen sitter som den ska, och tolkningen går minsann inte av för hackor. Musiken satt säkert, även om skillnaden mellan livemusik och musik från band i just detta verk inte var så överväldigande.
Avslutningsvis blev det Tero Saarinens eget solo Vox Balaenae till George Crumbs verk med samma namn. Musikerna levererade på högsta nivå och fick även viktiga roller i det sceniska. Att musikerna bär mask står faktiskt inskrivet i partituret! Sällsam musik, sällsam dans – av kvällens koreografier var det här definitivt den mest originella, och samtidigt den som väckte mest motstridiga reaktioner. Men allt ska inte vara godis, och det är imponerande hur många nyanser Saarinen målar i här. Från drömmerier, glidande längsmed golvet, relativt statiska poser till rå energi och rentav motbjudande dårhusanda. I alla verk, men speciellt i det sista förtjänar visualiseringen en extra stor eloge – speciellt inledningen och avslutningen var hisnande vackra, med speglingar och ljuskonst. Än en gång, bravo Mikki Kunttu & co!
Gaspard, Wavelengths, Vox Balaenae ges på Alexandersteatern till 1.11.
Fotografens namn har korrigerats.