Musikrecension: Musikantisk nordisk dimension
Tomas Djupsjöbackas gedigna musikererfarenhet kommer väl till pass när han uppträder som dirigent.
Dirigent: Tomas Djupsjöbacka. Solister: Hedvig Paulig, sopran, Annemarie Åström, violin. Alakotila, Nielsen, Rangström, Kajanus, Svendsen, Kuusisto. G18 28.10.
Cellisten Tomas Djupsjöbacka har, liksom åtskilliga kolleger, tagit steget från musikerpallen till dirigentpodiet och den mångsidiga erfarenheten och gedigna musikaliteten är härvidlag givetvis en god hjälp på vägen.
Djupsjöbacka har följaktligen redan som ”studerande” fått attraktiva arbetserbjudanden – han debuterar i december med Helsingfors stadsorkester – och visst känns det naturligt att han nu ledde Wegelius kammarstråkar, en ensemble han trots allt vuxit upp med.
Djupsjöbackas dirigering gav ett behagligt och målmedvetet intryck. Plastiken föreföll ändamålsenlig med sin uttrycksfulla vänsterhandsfrasering och man hade, av allt att döma, benat ut partituren i dess minsta beståndsdelar. Dirigentpinnen kändes kanske som ett överflödigt attribut i ett så här intimt sammanhang, men det är självfallet en smaksak.
Djupsjöbacka visade sig dessutom vara en smart programplanerare, med en helhet som tog fasta på kvaliteter som den nordiska dimensionen – blott Island lyste med sin frånvaro – samt förhållandet mellan såväl det folkliga och det konstfärdiga som mellan traditionen och dagens trender.
Smakfullt arrangemang
En viktig utgångspunkt var något som Djupsjöbacka kallar ”musikantfaktor” – en kvalitet, som färgar av sig såväl på musiken i sig som dess yttre kontext – och vår musikantiske allroundman par excellence, Timo Alakotila, och Ouverturen ur hans Concerto Grosso (2007) var härvidlag det optimala startskottet.
Nielsens opus 1, Liten svit, och Johan Svendsens Romans för violin och stråkar, sensitivt tolkad av ypperliga konsertmästaren Annemarie Åström, platsade utmärkt i helheten. Något som självfallet även gällde supermusikanten Jaakko Kuusistos Wiima (2008) – liksom det mesta denna kväll proffsigt framfört av de inspirerade musikerna – medan Robert Kajanus finfina Adagietto fungerade överraskande väl även med en mindre ensemble.
Kvällens clou var ändå Djupsjöbackas eget smakfulla arrangemang av Ture Rangströms utsökta Bo Bergman-cykel Den mörka blomman. Djupsjöbacka hade transformerat pianostämman till en på det hela taget välfungerande stråksats och sällan har man väl hört Hedvig Paulig klinga med en så naturligt pregnant lyrisk blomning.
Som ”officiellt” extranummer gjordes den oemotståndliga Polskan ur Alakotilas Concerto Grosso. Bra så, men nog borde vi ha fått höra hela det fräscht svängiga och harmoniskt kluriga verket. De fem satserna hade problemfritt låtit sig interfolieras med resten av programmet och därtill fungerat som en självklart musikantisk röd tråd.
Wegelius kammarstråkar ger härnäst två kammarmusikkonserter i G18: 23.11 och 3.12. Medverkande bl.a. Ingrid Lindblom, Annemarie Åstrom, Laura Vikman och Tomas Nuñez-Garcés.