Skivrecension: Ett sällsynt fragment
Rachmaninov: Monna Vanna, akt I; sju sånger. Moskvakonservatoriets orkester och solister, Vladimir Ashkenazy, dirigent och piano, Soile Isokoski, sopran. (Ondine)
Mitt under arbetet på operan Monna Vanna fick Rachmaninov höra att författaren Maurice Maeterlinck hade lovat texten åt en annan tonsättare. Han övergav projektet och lämnade efter sig ett klaverutdrag av akt I. Här har vi återigen på skiva en ofärdig produkt som visserligen stillar vår nyfikenhet men lämnar oss med en viss känsla av otillfredsställdhet. Hur skulle det ha låtit om kompositören själv slutfört sitt värv?
Operafragmentet uruppfördes i New York 1984 orkestrerat av Igor Buketoff på uppdrag av Rachmaninovs släkt med Sherrill Milnes i en huvudroll. Denna version på engelska gavs en gång ut på cd. Den nu föreliggande versionen av fragmentet, inspelad på ryska 2009 och orkestrerad av Gennadij Belov, överträffar den amerikanska utgåvan. De ryska sångarna, Moskvakonservatoriets elevsolister Jevgenija Dusjina och Vladimir Avtomonov, är mindre namnkunniga men mera genuina och Vladimir Ashkenazy en mycket kongenial dirigent.
Rachmaninovs uppenbara genialitet i solosångerna platsade märkligt nog aldrig i operorna, vars musik mest är bara måttligt intressant.
I denna operatorso hinner personrelationerna inte bli riktigt levande. Monna Vanna är en gift kvinna i 1400-talets Pisa, som belägras av den florentinska armén. I utbyte mot fred lovar hon, naken under sin kåpa, uppsöka fiendens kommendör, en man som hon tidigare älskat. De verkligt intressanta konfrontationerna finns först i de följande akterna som aldrig tonsattes.
Skivans tilläggsmaterial har specialintresse. Soile Isokoski sjunger sju kända romanser av Rachmaninov med Ashkenazy vid pianot. Ashkenazy spelade 1993 in en komplett utgåva av Rachmaninovs sånger med Elisabeth Söderström. Hans pianoackompanjemang låter här om möjligt ännu bättre. Isokoski har hård konkurrens i denna genre men detta är ingen idrottstävling där någon går först i mål. Jag vill inte leva utan Isokoskis obeskrivliga innerlighet i sången Zdes harasjo och den berömda vokalisen, lika litet som jag kan undvara andra ännu glansfullare tolkningar av örhängena.