Musikrecension: Dunkelt sovjetiskt rekviem
Helsingfors filharmoniska kör. Dani Juris, dirigent. Tuuli Lindberg, sopran. Tuula Paavola, alt. Seppo Nousiainen, tenor. Schnittke. Drumsö kyrka 26.10.
Till att börja med måste jag medge att jag skarpt ogillar Alfred Schnittkes musik. Och då Helsingfors filharmoniska kör gör en konsert med enbart musik av Schnittke försöker jag alltså öppna öronen för musik som jag har svårt att uppskatta.
Må vara att Schnittke är en av 1900-talets betydande tonsättare men för mig är hans cyniska attityd frånstötande. Dubiösa pastischer av gregoriansk sång, renässanshymner och romantiskt patos varvas med besvärade klusterackord liksom för att påminna att all framtidstro är förgäves. En träffande jämförelse är ett sovjetiskt landskap där gamla övergivna kyrkor sakta vittrar sönder och förfaller.
Huvudnumret i Helsingfors filharmoniska körs konsert är Schnittkes rekviem. Själamässan känns kanske inte så provocerande i dag, men år 1975 måste en katolsk mässa med elgitarrer, slagverk och trumset nog ha väckt anstöt i Sovjetunionen. Rekviet börjar med en stillastående klagan i e-moll. Dies irae-delarna kombinerar däremot skrikiga ackord från kören med pompösa trumslag från slagverken.
Min favoritdel i själamässan är det lakoniska sanctuset. Schnittke förvandlar den traditionellt mest högtidliga delen av mässan till en dunkel monolog för tenor som ackompanjeras av dova toner från elbas och orgelpedal.
Ovanligt nog inkluderar Schnittke trosbekännelsen i rekviet – dessutom på en betydelsefull plats mot slutet av mässan. I stället för ett sedvanligt fridfullt slut (Lux aeterna, Libera me) avslutar Schnittke sin själamässa med dubiöst jubel på jazztrummor varefter första delen upprepas i hemlighetsfull mångtydighet.
Helsingfors filharmoniska kör låter bäst i de bitterljuva änglakörspastischerna – särskilt vackert ljuder Tre andliga sånger som framförs i början av konserten. Däremot saknar kören mod och styrka för rytmisk recitation eller direkt oljud.
Konserten är som helhet ambitiös och håller en hög profil för kören och dirigenten Dani Juris. Berömvärt är att kören fått en instrumental ensemble med sig på scen – för visst finns det mängder med fin körmusik som inte är a cappella. Problemen är bristerna i budskap och motivation. Då man gör ett helkvällsprogram med Schnittke vill jag veta mer om varför musiken känns aktuell för kören, och då man spelar repertoar med skränigt oljud vill jag att kören har mod att skrika för full hals. Likväl tror jag att eventuella Schnittke-fans uppskattade konserten bara för chansen att höra rekviet i Helsingfors.
Kvällens solister sköter sina andelar proffsigt med stark scenkarisma. Ett extra bravo riktar jag till körmedlemmen Outi Moisio-Eloranta för den iögonenfallande och träffande affischen för konserten.