Musikrecension: Primalskrik på slutet
Helsingfors stadsorkester. Dirigent Leif Segerstam. R. Strauss, C. Franck-Levin, Segerstam. Solist Helena Juntunen, sopran. Musikhuset 22.10.
Richard Strauss komponerade och dirigerade uruppförandet av sin olympiska hymn för de pompösa spelen i Berlin 1936 i hopp om att lugna ner sitt inflammerade förhållande till naziregimen. Olympiska kommittén beslutade att hymnen skulle bli officiellt antagen för all framtid. Så blev det inte.
Strauss åkte fast för att ha skrivit ett brev till sina judiska librettisters försvar och även anklagad för att förespråka lägre royalty till mindre seriösa kompositörer, till exempel som det hette ”gatumusikanten” Franz Lehár. Goebbels lär ha skällt ut Strauss efter noter och hade väl rätt på den senare punkten. Strauss fick sparken från posten som chef för Reichsmusikkammer.
Olympiska hymnen sjöngs snyggt av Musikhusets kör med ett tillagt primalskrik på slutet, där Leif Segerstam hoppades att publiken skulle skrika med. Och många gjorde det. Det var intressant att höra rariteten fastän den inte hör till Strauss bästa.
Andra numret var världspremiären på Ira Levins orkestrering av César Francks Pianokvintett f-moll, en kammarmusikalisk pärla. Vid uruppförande marscherade Camille Saint-Saëns (som spelade piano) ut i vredesmod och Liszt lär ha sagt att stycket borde orkestreras. Nu har det då skett.
I Levins orkestrering konfronterar en väldig stråksektion först några träblåsare och så småningom andra instrument. Pianot har försvunnit och orkestern skapar ett väldigt känslosvall med otroligt schmalzig, melodisk textur i första satsen, en rätt delikat andra sats och en rastlös final. Den fritt skrivna orkesterversionen ersätter ingalunda det kammarmusikaliska stycket. De två varianterna får snarare betraktas som två särskilda, nästan självständiga stycken.
Inför Segerstams Symfoni nr 269 försvann dirigenten eller rättare sagt satte sig vid den ena flygeln. Musiken spelades upp utan dirigent och konsertmästaren steg upp då och då och tog sats. Över en långsamt böljande stråkmatta tecknade sig två kommenterande pianon, två harpor, en mycket fantasifull slagverkssektion och ibland till och med överraskande insatser av trä- och bleckblåsare.
De är väl nu 285 till antalet, hans symfonier. Säga vad man vill, musiken tar lyssnaren i sitt grepp och man följer fascinerat med händelserna. Och det sker en hel del i hans livspartitur eller hans tonval, för att använda hans egna uttryck. Detta lär vara en återanvänd resumé av segerstamismer, musik från före och efter hans 70-årsdag. Hur man än vill se på hans enorma produktion, så är det väl klart att vi står inför en ohämmad i många avseenden oemotståndlig naturkraft.
Som socker på bottnen kom slutnumret, Strauss Vier letzte Lieder. Här strålade dirigenten Segerstam. Allt var så rätt och på sin plats och Stadsorkestern spelade briljant. Helena Juntunen hade stark intensitet i sin framtoning. Rösten vibrerade av känsla och klingade underbart i höjden. Texten var väl analyserad men viktigast var givetvis den flytande, fastän inte så monumentala vokallinjen. Juntunen imponerar på sin väg mot allt större röstliga utmaningar.
Vilken var den röda tråden i denna originellt sammanställda konsert? Ingen alls, tror jag, men det blev ändå en mycket fascinerande helafton.
Publicerad i HBL 24.10.