Män på gränsen till nervsammanbrott
Raila Leppäkoskis regi saknar en tydlig tematisk läsning. Föreställningen Kredit fungerar bäst när tempot skruvas upp, gestalterna blir mer nervösa och skådespelarna får släppa loss.
Text: Jordi Galceran. Övers.: Jens Nordenhök. Regi: Raila Leppäkoski. Scenografi: Kaisa Rasila. Ljus: Jan-Erik Pihlström. Ljud: Janne Brelih. På scenen: Sampo Sarkola, Pekka Strang.
Premiär på Lilla Teatern 16.10.
Den katalanske dramatikern Jordi Galceran, i Finland mest känd för pjäsen Grönholms metod, har skrivit en pjäs som tar avstamp i finanskrisens Europa och en allt desperatare medelklass.
Jämfört med Grönholms metod som också sattes upp på Lilla Teatern är Kredit från 2013 en gammalmodigare komedi. Upplägget är en traditionell duell/tuppfajt/kisstävling mellan två män – den ene Pekka Strangs slipade bankman, den andre Sampo Sarkolas skälm som kommer till det kliniskt vita bankkontoret för att försöka få ett lån. Det hela resulterar i en kärleksfälla som gillras för bankmannens fru – eller för honom själv?
Jens Nordenhöks översättning är fungerande och den lokala adaptionen är ett plus. Platsmarkörer slängs in i texten då klienten hotar gå till Ålandsbanken och bankdirektören undrar varför han någonsin sökte till Hanken. Sarkolas sätt att agera nitisk språkpolis är också ett roande tillägg.
Machokultur
Men kontextbytet blottar också pjäsens problem. Första akten livnär sig på en machokultur som i nordiska förhållanden i dag känns främmande. ”Om ni inte beviljar mig lånet knullar jag er fru” är inte en särskilt rolig replik och detsamma gäller ”Horan var en lycksökerska!”.
Den här typens manlighetsdiskussion som går ut på att positionera sig mot kvinnor är väldigt tröttsam. Andra akten är mer nyanserad då machodravlet på sätt och vis slår tillbaka mot huvudpersonerna.
Pjäsen fungerar överlag bättre när männens egen relation hamnar under lupp, i friktionen mellan lurendrejaren och yuppien och deras slutliga möte i ett slags gemensam rädsla och desperation.
Den två timmar långa föreställningen är ställvis utdragen, men Jordi Galcerans dialog är säkert konstruerad och flyter på.
Sarkola och Strang har man sett spela ihop ett antal gånger och ibland blir det också för mycket av det goda. Det här upplägget passar dem däremot väl, och båda gör bra ifrån sig.
Raila Leppäkoskis regi saknar emellertid en tydlig tematisk tolkning av pjäsen. Hon lyckas bäst i de scener där tempot skruvas upp, gestalterna blir mer nervösa och skådespelarna får släppa loss.