Bokrecension: De heliga, de syndiga, de ägda (gammallaestadianism)
Vad händer om man i Guds namn måste avstå från all familjeplanering? Hur ser livet ut i de gammallaestadianska storfamiljerna? Och vad händer när frälsning och förförelse smälter samman?
SAKPROSA
Aila Ruoho & Vuokko Ilola: Usko, toivo, raskaus. Vanhoillislestadiolaista perhe-elämää
Gaudeamus 2014
ROMANER
Pauliina Rauhala: Taivaslaulu
Gummerus 2014
Maria Peura: Ja taivaan tähdet putoavat
Teos 2014
I Pauliina Rauhalas sorgmodiga roman Taivaslaulu (”Himlasång”) chockerar den unga hustrun Vilja, djupt troende fyrabarnsmor och gravid med tvillingar, sin man Aleksi genom att föreslå att de ska se på porrfilm tillsammans:
”De heliga och de syndiga är ju nästan likadana. Det finns kvinnor med kroppar som finns till bara för att föda barn. Och så finns det kvinnor med kroppar som finns till bara för att behaga männen. Ingendera sorten äger själv sin kropp” säger hon.
Jag som ägt min kropp och klarat av att försörja och fostra två numera vuxna söner genom en barn- och ungdom av ofullkomlighet, kladd och högljudd oreda, har med förundran sett tv-reportage om storfamiljer i det finländska bibelbältet i Österbotten. Syskonskaror på 12–16 välkammade, klarögda flickor och gossar som tar hand om varandra, hjälper mor och far med hushållet och spelar klassiska pianostycken – hur fungerar det?
Dessvärre fungerar det sällan i verkligheten, om man ska tro några nyutkomna finska böcker som sätter fokus på det religiöst motiverade barnafödandet.
Ingen liten rörelse
Det är särskilt gammallaestadianerna som excellerar i extremt storfamiljsliv. Mellan 100 000 och 200 000 finländare är mer eller mindre tätt anknutna till den gammallaestadianska rörelsen. Denna i sin tur är en underavdelning av Finlands största inomkyrkliga väckelserörelse som fått sitt namn efter predikanten Lars Levi Laestadius (1800–1861) från Norrbotten. Att rörelsen är inomkyrklig innebär att dess medlemmar också kan verka inom den protestantiska statskyrkan, till exempel som präster i vanliga församlingar.
Gammallaestadianerna har under de senaste åren – liksom några andra religiösa samfund – uppmärksammats i medierna närmast av tragiska orsaker. Sexövergrepp på barn har mörkats och fått fortgå i decennier i skydd av rörelsens interna disciplin, som delat ut syndernas förlåtelse till förövarna utan att blanda in myndigheterna. Men det här är bara toppen av isberget som utgörs av rörelsens förökningsfixerade disciplin. All familjeplanering, från preventivmedel till så kallade säkra dagar och avhållsamhet, är förbjudna eftersom Gud fader allena får ingripa i förökningens ordning.
Själavård och terror
Rauhalas Taivaslaulu handlar om hur tvånget att föda barn efter barn nästan krossar en ung kvinna, Vilja. Romanen är en psykologiskt lyhörd skildring av hur denna extrema tolkning av tron kan se ut.
Dels är den en genuin del av den personliga gudsupplevelsen, intimt sammankopplad med den kärlek och glädje som födandet och livet med barnen naturligtvis innebär. Men å andra sidan förverkligas den genom konkret och närgången övervakning av medlemmarnas sexualliv från omgivningens sida. Till slut är det maken Aleksi, som för att rädda sin hustru och de sex barn som redan fötts, tar ansvaret för situationen och låter sterilisera sig. Någon på den lilla ortens hälsostation skvallrar och familjen får besök av Aleksis far i sällskap av två myndiga trosbröder.
Beskrivningen av denna faderliga ”själavård” är gastkramande. De tre bistra patriarkerna som predikar om förtappelse och Guds straffdom i det babydoftande köket, utan att med en blick bevärdiga de sex redan födda barn som fyller hemmet med sina mjuka kroppar, är en bild av det onda patriarkatet. De står för den svarta vrångbilden av alla väckelsers närhet och samhörighet, vare sig de är politiska eller religiösa. Samma renlärighetens sadism gestaltas i några av scenerna i filmatiseringen av Dag Solstads roman Gymnaslærer Pedersens beretning om den store politiske vekkelse som har hjemsøkt vårt land, som jag råkade se nyligen. Där handlade det om någon variant av den mångskiftande "bokstavsvänstern".
Demonisk karisma
I Maria Peuras ojämna men intressanta nya roman Ja taivaan tähdet putoavat ("Och himlens stjärnor faller") skriver den nyskilda Anni sin pro gradu om Laestadius Postilla. De underbart salvelsefulla texterna ackompanjerar hennes egna känslostormar, övergivenheten, exaltationen, det frenetiska dejtandet på Internet. Samtidigt går hennes tonårskrisande dotter efter diverse drogexperiment i terapi hos en mycket karismatisk representant för en vårdinriktning som börjar te sig allt mera spännande och bisarr.
Peura utforskar i romanen väckelsens själva essens. Hur övergår intresse och fascination i den jagförlust det innebär att bli förförd på riktigt? Vilka ord och vilken utstrålning behövs för den verkliga exaltationen? Hur lyckas vissa människor – virtuellt och fysiskt – sniffa sig fram till de sårbara och desarmera deras förnuft och självbevarelsedrift?
Gud faders babylager
Romaner är romaner, och de kräver sin dramatik. Men Aila Ruohos och Vuokko Ilolas – båda har personliga erfarenheter av rörelsen – intervjubok Usko, toivo ja raskaus (”Tro, hopp och grossess”), ger dessvärre en minst lika mörk bild av livet i de extrema storfamiljerna under de karismatiska predikanternas och det egna samvetets ledning.
Männen krossas under försörjningsbördan, kvinnorna rent fysiskt av grossess efter grossess. Älskande makar tappar bort varandra i ett töcken av blöjbyte, amning och nattvak i decennier. Smärtgränsen för hur många barn en familj kan klara av utan att några av dem blir försummade tycks gå ungefär vid tio. I den här miljön där så många barn blir osedda frodas inte bara vanvården utan också övergreppen, hävdar många av de intervjuade. Och om övergreppen uppdagas är församlingens oro för syndarens själanöd större än omsorgen om offret.
Någonstans i bakgrunden, inte inskriven i den officiella läran men omfattad av en del som ett slags vardagstro, skymtar föreställningen om "vauvavarasto", Gud faders babylager, berättar Ruoho & Ilola. På en molnkant sitter alla de barn som Gud vill se födas på jorden, var och en med en viss familj som destination. De utsedda föräldrar som vägrar ta emot sin baby kommer i livet efter detta att mötas av den oföddas oändligt anklagande blick.
"Pie in the sky" enda trösten?
Allt det här handlar dock om en liten skara dramatiska extremister i det huvudsakligen ljummet vaneprotestantiska Finland, tänker jag och skakar av mig obehaget efter fullbordad läsning.
Eller är det så?
Den nykarismatiska rörelsen samlar hipsterfamiljer från de södra stadsdelarna till Filadelfiakyrkan på Albertsgatan i Helsingfors, "Fila" som det numera står på skyltfönstret. Här träffas man under ledning av en dj och ett välkomnande New People Team, äter hummus och upplever en modernt förpackad andlighet vars rötter i bokstavstrogen bibelläsning inte är störande tydliga, i skön kombination med social gemenskap. (Se Jenny Bäcks reportage i Hbl 14.9.)
Och finska politiker har på senare år börjat ”komma ut” i religiöst avseende. Tidigare var den religiösa övertygelsen en ensak, i dag är den en del av den politiska profilen.
Populistpartiet Sannfinländarnas ordförande Timo Soini är katolik och öppet abortmotståndare, och i hans led trivs också andra som vill bekämpa fri abort, kvinnliga präster och homosexuellas rättigheter. Centerpartiets – störst i oppositionen – ordförande Juha Sipilä är laestadian, om ock av den mildare ”unglaestadianska” varianten. Socialdemokraternas förra ordförande Jutta Urpilainen deklarerar att ”kristna värderingar” är hennes kompass också i politiken.
Stadigt förankrat i värdeliberal sekularism tycks bara det regerande Samlingspartiet vara – men det sprider å andra sidan genom sin nedmontering av välfärdssamhället en rädsla för framtiden och en misstanke om att det inte längre finns någon jordisk makt som vill oss alla väl. Då kan den himmelska makten te sig som enda besvärsinstans. "You'll get pie in the sky when you die" sjöng Joe Hill 1911. Och den kommer till yttermera visso att serveras av en sträng och straffande fader med ett brinnande intresse för ditt sexualliv.