Operarecension: Världspolitisk och privat turbulens
Kalevi Ahos femte opera om Frida Kahlo och Diego Rivera är hans mest personliga bidrag till genren. De karnevalistiska svängarna tas ut med besked med mexikanska slagdängor och Stalinparodier på menyn.
Opera i fyra akter. Musik: Kalevi Aho. Libretto: Maritza Núñez. Musikalisk ledning: Markus Lehtinen. Regi: Vilppu Kiljunen. Scenografi: Antti Mattila. Dräkter: Piia Rinne. Ljus: Sirje Ruohtula. Mask: Tuija Luukkainen. I rollerna: Erica Back, Matias Haakana, Aule Urb, Sampo Haapaniemi, Saara Kiiveri, Toomas Kolk, Maiju Vaahtoluoto, Robert Näse, Anna-Maija Perttunen, Emma Raunio, Marc Gassot. Sibelius-Akademins orkester, kör och solister. Premiär i Musikhusets Sonoresal 17.10.
Kalevi Ahos operaproduktion uppvisar en anmärkningsvärd diversitet beträffande ämnesval och design. Avain (1979) är en kammarmusikalisk monolog och Hyönteiselämää (1987) en samhällssatir för stor scen. Enaktaren Salaisuuksien kirja (1998) avslutar trilogin Aika ja uni, vars övriga delar skrevs av Herman Rechberger och Olli Kortekangas, medan Ennen kuin me kaikki olemme hukkuneet (1995/99) är en psykologisk kammaropera, som liksom Avain är baserad på en text av Juha Mannerkorpi.
Samtliga är komponerade till finskspråkiga texter, i regel färdigställda av tonsättaren själv, och när Aho nu i sin femte opera Frida y Diego nyttjar ett spanskt libretto är det en viktig landvinning. Tematiken är välkänd, men kultkonstnärerna Frida Kahlo och Diego Rivera fokuseras ur ett fräscht perspektiv och idén att göra Trotskij till något av dramaturgisk katalysator är briljant. Frida och Trotskij hade på riktigt en kärleksaffär och mordet på Trotskij utgör operans dramatiska klimax.
Maritza Núñez, i alla väsentligheter på verkliga skeenden baserade, libretto koncentrerar sig på en i paret Kahlos & Riveras liv – samt, inte minst, världspolitiskt – turbulent tidsperiod, från januari 1939 till augusti 1940, och hon handskas fantasifullt med ett karaktärsgalleri som formligen kräver operamässig behandling.
Surrealism och karnevalism
Som regissören Vilppu Kiljunen dock träffande konstaterar vore ett realistiskt återgivande av de historiska händelserna inte bara urtrist för åskådaren, utan en skymf gentemot partiturets poetiska kvaliteter. Lyckligtvis erbjuder Núñez ett tacksamt alternativ i form av ”den andra Frida” – Kahlos inre röst, vokalt och sceniskt imponerande gestaltad av Aule Urb från Musik- och teaterakademin i Tallinn – samt La Catrina, den mexikanska ”liekvinnan”; jämte lillasyster Cristina Kahlo uttrycksfullt tecknad av Anna-Maija Perttunen.
”Mexico är surrealism” yttras av ingen mindre än surrealismens fader, operans harlekinfigur André Breton (en härligt välljudande Robert Näse). Ett faktum, som Kiljunen med förtjusning tar fasta på i en regi som på kornet fångar de väsensskilda karaktärerna, samtidigt som den tar ut de karnevalistiska svängarna med besked och i den gripande bröllopsslutscenen sveper in allt i en barmhärtigt drömlik slöja. Allt detta utan att för ett ögonblick förlora sin minutiösa fokus på dramats framåtskridande.
En prima hjälp hade Kiljunen i Antti Mattilas scenografi och Piia Rinnes dräkter, som med enkla medel målade upp den ödesdigert färgstarka spelplanen. Fridas bekanta blåa hus var här transformerat till ett halvcirkelformat rött förhänge, en symbol för kärleken och blodet eller måhända en livets, och politikens, gladiatorcirkus – försett med ett för den maskerade (grekiska) kören väl lämpat övre läktarplan.
Mexikanska slagdängor
Och Aho vore självfallet inte Aho om han inte gått grundligt tillväga och satt sig in i bland annat den mexikanska populär- och folkmusikaliska estetiken. Det kan förefalla smått populistiskt att öppna det hela med en landsplåga typ La Bamba men faktum är att den, liksom den senare hörda La Negra, på ett synnerligen effektivt sätt anger stämningen för hela operan.
Den gamle postmodernisten Aho visar även lejonklon med stilistiskt mångfasetterat klingande signaturer, ofta i form av på wagnerskt vis utvecklingsbara ledmotiv för de olika karaktärerna, samt ett även i övrigt smidigt genomfört växelbruk av yttre influenser – däribland superfestliga mellankrigstida tyska schlager- och kabaréförtoningar – och ett högst personligt framsprunget, dramatiskt skräddarsytt material.
Mästerinstrumentatören Aho får, Sonoresalens kruttorra akustik till trots, sin 30-personers instrumentalensemble att klinga som en dröm och klangbilden förlänas därtill en alldeles speciellt drömsk karaktär tack vare nyttjandet av det av Trotskijs Sovjetkamrat Léo Theremin uppfunna elektroniska pionjärinstrumentet thereminen, som Aho även skrivit en konsert för.
Sardonisk Stalinparodi
Markus Lehtinen höll i sin tur studentorkestern i ett samtidigt fast och flexibelt grepp och man bemästrade det intrikata partituret med en i det närmaste förbluffande precision. Samma gäller överlag vokalprestationerna med Matias Haakanas fantastiskt märgfulla spieltenor, som kom nog så väl till sin rätt i Diegos sardoniska Stalinparodi, i spetsen. En intressant detalj är att Haakana inte dög för Sibelius-Akademin utan i stället studerat vid Metropolia för Seppo Ruohonen – det blir enormt spännande att se i vilken riktning rösten utvecklas.
Erica Backs Frida var kusligt porträttlik och hennes lyriska mezzo utomordentligt vacker, om än aningen begränsad till volym och intensitet. Sampo Haapaniemi gjorde Trotskij med en behaglig hög baryton, även om scenporträttet av revolutionens skarpaste hjärna föreföll överraskande tafatt. Maiju Vaahtoluoto var en myndigt klingande fru Trotskij, Saara Kiiveris fotograf/KGB-agent Tina Modotti kändes, liksom Toomas Kolks stalinistglödande konstnär David Alfaro Siqueiros, mitt i prick och Marc Gassots ceremonimästare satte guldkanten på det hela med sin festliga talroll.
Kalevi Aho är en i högsta grad samhälleligt och politiskt engagerad tonsättare, vilket på många plan går igen inte minst i hans operor och såtillvida är denna ämnessfär – som det veterligen, obegripligt nog, inte gjorts opera på tidigare – som klippt och skuren för hans temperament. Det är en smaksak om man håller Frida y Diego som Ahos starkaste opera eller ej, men nog är jag benägen att hålla den som hans hittills mest personliga bidrag till genren.