Musikteater: Synder för vår tid
Synd är ett begrepp som allt fler har allt svårare att relatera till i dagens sekulariserade samhälle, men vad är synd?
Juha Hostikka, sång, Niko Kumpuvaara, ackordeon och elektronik, Arttu Takalo, vibrafon och elektronik, Panu Varstala, dans och koreografi, Kari Ketonen, uppläsare. Regi och dramaturgi Tuomas Timonen, ljus Teemu Nurmelin, Max Wikström, kostymer Anne Kotola, inspelning Janne Teivainen. Taite-föreningens föreställning på Teatteri Avoimet Ovet 17.10.
Synd är ett begrepp som allt fler har allt svårare att relatera till i dagens sekulariserade samhälle. Människor i den äldre generationen minns ännu den konfessionella religionsundervisningen och psalmsången i skolorna, men hur är det med den yngre generationen, de som aldrig har fruktat vare sig Gud, helvetet eller läraren?
Arbetsgruppen bakom föreställningen Sju nya dödssynder frågade en handfull skribenter om vilka vår tids dödssynder är. Av Hannu Lauermas, Hannu Taanilas, Antti Nyléns, Jukka Tolonens, Kari Uusikyläs och Esko Valtaojas bidrag får man intrycket att synden knappt längre existerar ens som begrepp. Vad är synd?
Regissören Tuomas Timonen bekänner i programbladet att han alltid har haft en tendens att trassla in sig i det som han avskytt. Om han i sin ungdom lyssnade på satanistisk hårdrock försöker han nu tackla ett utpräglat kristet ämne. Och resultatet är därefter, kan man väl säga.
Det här är en sekulariserat distanserad, rentav opersonlig betraktelse av synden, en föreställning där man inte funderar på vad som är synd utan vad synden är, där man inte skuldlägger någon utan lugnt konstaterar att synden betytt olika saker vid olika tider. Personligen upplever jag inte att föreställningen för mina tankar värst mycket framåt, men nog fungerar som en påminnelse om syndens existens.
Verkligt synd är att bara dessa herrars bidrag dög för själva föreställningen och att till exempel Helsingforsbiskopen Irja Askolas text föll bort på vägen. Resultatet är en föreställning med text och musik av enbart män, med manliga musiker, manlig regissör, uppläsare och dansare.
Dansaren Panu Varstala illustrerar i ett par effektfulla scener syndens ok, till exempel i form av en hög med kvistar som ligger över hans kropp eller en fasttejpad sovsäck som fängsel. Men den massiva fallosväxten som skall vattnas med jämna mellanrum faller utanför ramarna.
Största behållning ger musiken som är välvald med både klichéer och mer oväntade inslag. Pet Shop Boys It's a Sin som spelas i foajén efter föreställningen torde vara ett skämt med vilket man vill lätta upp stämningen efteråt. Den elektroniska discomusiken som man efterapar vid ett par tillfällen under föreställningen torde vara det närmaste man kommer "syndig" musik.
Scott Walkers mystiska Farmer in the city (1995), Erik Saties tidlöst svävande Air du grand Prieur ur Sonneries de la Rose+Croix (1892) och femte monologen ur Frank Martins Jedermann (1943) hör till föreställningens intressantaste stycken. Bach och Händel har sina randiga skäl, medan Paavos psalm ur Kokkonens De sista frestelserna, starkt sjungen av Juha Hostikka, bildar föreställningens klimax, följd av en nedtrappning med Der Leiermann ur Schuberts Winterreise.
Med ett dragspel och en vibrafon, en synt och en dator, är uttrycksmöjligheterna begränsade, men Niko Kumpuvaara och Arttu Takalo spelar och arrangerar allt smak- och effektfullt och skapar sju musikaliska scener som man gärna tar in.
Föreställningar 18.10, 20.10, 27.10 och 28.10.