Musikrecension: Gruvligt maskspel i raffinerad tondräkt
Scaramouche, Sibelius längsta sammanhängande sceniska verk, har oförtjänt hamnat i skymundan för hans mer kända opus i genren.
Tragisk pantomim i två akter. Musik: Jean Sibelius. Libretto: Poul Knudsen. Scenario & regi: Soile Mäkelä. Dirigent: Pekka Helasvuo. Maskdesign: Antero Poppius. Dräkter: Hanna Hakkarainen. Ljus: Tuukka Törneblom. Metropolia Sinfonia samt studerande vid utbildningsprogrammet för utövande konst. Premiär i Konservatoriets konsertsal 15.10.
Sibelius komponerade motvilligt det drygt timslånga partituret 1913, men premiären gick av stapeln först nio år senare. Musiken fick beröm, även om uppsättningen i övrigt sågades av kritikerna, men har trots det framförts sparsamt och den första kompletta skivinspelningen kom först i början av 1990-talet.
Scaramouche beställdes, liksom musiken till Stormen, av Det Kongelige Teater i Köpenhamn för en pantomimproduktion. Helheten fungerar alltså även som balett, och har också gjorts i den formen, men när Metropolia nu för första gången på fyra decennier i Helsingfors sätter upp Scaramouche gör man det i form av ett maskspel, vilket visade sig vara en på många sätt lyckad lösning.
Den huvudsakliga orsaken till verkets mindre framgångsrika historia på tiljan torde vara det dramatiskt rätt omöjliga, delvis commedia dell’arte-inspirerade librettot. I ett nötskal: Scaramouche förför med sitt violaspel Leilons dansanta unga hustru Blondelaine, men när han står i beråd att enlevera henne sticker hon ner honom varpå hon dansar sig till döds.
Denna gruvliga historia har Sibelius dock försett med en av sina klangligt mest raffinerade tondräkter, som stilmässigt söker sin utgångspunkt i Svanevitmusiken men i övrigt präglas av periodens introverta stil. Det sofistikerade nyttjandet av dansrytmer, den subtila färgpaletten och den suggestiva melodiken tjänar sitt tydligt utstakade dramaturgiska syfte och helheten badar i ett slags säregen, högst tilltalande clairobscur.
Bruket av masker eliminerade självfallet de mimiska uttrycksmöjligheterna, men ställde i gengäld kroppsspråket och gestiken i ljuskäglan. Något som maskspelsexperten Soile Mäkelä utnyttjade nog så kreativt inom ramen för en stiliserat rokokofärgad iscensättning, som de talrika erotiska anspelningarna till trots ofta ändå antydde mera än vad den sist och slutligen visade.
Regin tydde sig inte sällan till expressiva, stundtals rätt drastiskt karikerade rörelsemönster – så inte minst vad Onerva Kärkkäinens vidlyftiga Blondelaine anbelangar – vars koreografiska element överlag synkroniserade väl med musikens karaktärsmässiga skiftningar. En skojig idé var även att låta gamle gode Sibban få vara med på ett hörn; åtminstone dög den av de övriga försmådda penningpungen åt honom!
Pekka Helasvuo gjorde ett pålitligt jobb i orkesterdiket men den ungdomliga sinfoniettans spel lämnade onekligen ett och annat kvar att önska, inte minst beträffande samspelthet och precision i stråkpulterna. Det handlar dock om ett även ur proffssynpunkt krävande partitur och man kommer att växa med uppgiften efter hand.
Scaramouche ges fyra gånger – sista föreställningen 18.10.