Mårten Westö: Förnämlig finlandssvensk novellkonst
Mårten Westö visar vad novellen som genre har att erbjuda – förtätning och intensitet.
Noveller
Schildts & Söderströms 2014
Mårten Westös Som du såg mig då är en god nyhet för vänner av den stolta finlandssvenska novelltraditionen. Författaren visar att genren, trots att den länge fått leva i skymundan, fortfarande har mycket att bjuda på. Genom att utnyttja dess klassiska element förlöser Westö novellens potential: vi får läsa korta, komprimerade berättelser som gestaltar intensiva och livsavgörande ögonblick.
Det är fråga om djuplodande texter. På ytan händer kanske inte så mycket, men Westö låter Tjechovs berömda gevär hänga kvar på väggen samtidigt som läsaren görs plågsamt medveten om dess existens.
Narcissism, medelålder och drömmar
Mårten Westö är en skicklig prosaist och samtliga nio noveller i Som du såg mig då är välskrivna. Det betyder inte att de alla skulle vara lika bra och än mindre att alla berättelserna berör alla läsare lika mycket. Personligen finner jag det lite enformigt när Westö i tre, fyra av novellerna lyfter fram kroppsbyggares missbruk av olika (hyperfarliga) preparat och visar hur dopningen kan leda till att man fullkomligt förlorar greppet om tillvaron. Intressant blir det ändå eftersom Westö kombinerar huvudpersonernas narcissism med ett sökande efter livets mening och den sanna kärleken. Författaren är överhuvudtaget skicklig på att gestalta relationer, speciellt medelåldrande pars komplicerade kärleksförhållande.
I några av de bästa novellerna vävs det ”lilla”, individuella livet in i de stora händelsernas virvelvindar. Så är det till exempel i ”Nedräkning” där en flock journalistvänner är på fest den elfte september 2001. Huvudpersonen, en gift kvinna som fastnat i vardagens ekorrhjul, faller för en beundrad kollega just den kvällen. Samtidigt som världen går överstyr, beslutar hon sig för att lämna man och barn och inleda ett ”nytt” och spännande liv. Hur det slutar skall inte berättas här, endast att Westö på ett avancerat sätt lyckas blanda de olika tidsperspektiven – och samtidigt tristessen med drömmarna.
Det androgyna berättandet
I Ett eget rum nämner Virginia Woolf som ett ideal det androgyna författarskapet, som förmår intressera både kvinnor och män. Mårten Westö lever i hög grad upp till det idealet och gestaltar lika obesvärad livet ur en kvinnlig som ur en manlig synvinkel. Blandningen av de två perspektiven sker mest ekvilibristisk i ”Riksväg ett”, där ett medelålders par färdas genom regn och mörker, samtidigt som de ser tillbaka på sina liv.
Eller rättare sagt: han blickar bakåt och blir sentimental, medan hon ser framåt mot ett ”nytt” liv med en annan man. Mästerligt växlar Westö mellan hennes och hans perspektiv, och uppenbarar samtidigt den paradox som består i, att det medelåldrande paret ohjälpligt har växt ifrån varandra – och lika ohjälpligt förefaller vara oskiljaktiga.
Låter det tragiskt? Kanske, men Westös huvudpersoner blir varken patetiska eller ynkliga. De förhåller sig snarare till livet med en realistisk och accepterande attityd. Stämningen är inte heller alltid vemodig, utan det finns en paradoxal och dyrköpt humor i flera av Westös noveller.
Som du såg mig då avslutas med ”Hundarnas himmel” som gripande berättar om en fars och en dotters kamp för att klara av vardagen, trots att sorg och sjukdom slagit benen av dem. Novellen är kort, men Westö lyckas åskådliggöra tillvarons mystik och dramatik, samtidigt som han gestaltar två stillsamma existenser som läsaren genast fattar sympati för.
Som du såg mig då visar finlandssvensk novellkonst från sin bästa sida – och jag undrar om Mårten Westö någonsin skrivit bättre.