Musikrecension: Slitstarka sånger av Finlands Schubert
Kärlek och solidaritet låg i luften när vissnickraren Kaj Chydenius firade sina 75 år i söndags. Trots att världen förändrats en hel del sedan hans ungdom är budskapet alltjämt aktuellt.
Medverkande: Oona Airola, Kristiina Halkola, Seija Hurskainen, Hanna Kaila, Monna Kamu, Sanna Kemppainen, Kaisa Korhonen, Minja Koski, Silva Lillrank, Taru Nyman, Tiina Pitkänen, Ursula Salo, Sinikka Sokka, Ritva Sorvali, Tiina Weckström, Eero Aho, Jussi Chydenius, Kari Hevossaari, Kai Hyttinen, Tuukka Leppänen, Sören Lillkung, Lauri Maijala, Pekka Milonoff, Erkki Saarela, Mikael Saari, Tatu Siivonen, KOM-teatern, Rajaton, m.fl. Kapellmästare: Eero Ojanen. Finlandiahuset 12.10.
Nostalgifaktorn var skyhög, närapå i sinnevärlden konkret förnimbar, när den oförbrännelige sångsmeden Kaj Chydenius samlade sina färggrant glödande skaror från ett späckat musikaliskt halvsekel på tiljan till en samtidigt storstilad och intim 75-årskonsert i ett till sista plats fullspikat Finlandiahus.
I samband med Juankoskis förste store sons 70-årskonsert konstaterade jag att ”den en gång politiskt blodröda tonagitatorn så småningom sjunkit in i den finländska folksjälen och blivit en nationell angelägenhet, fritt svävande över såväl klass- och generationsgränser som musiksociologiska fållor och älskad av kreti och pleti”.
Vilket med besked skulle bevisas inte minst av söndagens jubelkonsert, där den brokiga publiken sög åt sig de chydeniuska förtoningarna som en tvättsvamp av bästa modell. Kommunikationen var omedelbar och helt påtagligt dallrande i luften, när vi på det mest konstruktivt uppfordrande sätt bombarderades med nog så angelägna sånger och visor om en mängd mänskliga aktiviteter och fenomen mellan himmel och jord.
Detta till texter av allt från mästerpoeter som Kivi, Leino, L. Onerva, Kailas, Tynni, Meriluoto, Saarikoski och Huldén via kulturhistoriskt icke helt obetydliga figurer som Armfelt och Lönnrot till rena och skära amatörer. Och allt med det sällsynt pricksäkra öga och öra för känslor, stämningar och idéer som gjort Chydenius till något av en finländsk Schubert.
Representativt tvärsnitt
Helheten var, till skillnad från 70-årskonserten som i högre grad fokuserade på nyare alster, upplagd som ett rätt så representativt tvärsnitt från 1965 till 2013. För dem som alltfort har svårt att förhålla sig med den behövliga distansen till de mer rättframt frejdiga politiska kampsångerna fanns det även gott om godbitar från till exempel kärleksvisans och folkballadens domäner.
Själv fastnade jag, bland mycket annat omistligt, för Anu Kaipainens Nuoruus-tango, Marja-Leena Mikkolas Laulu tuottavista sijoituksista, Kari Hevossaris klangsköna version av den inom kort 70-årsjubilerande Aulikki Oksanens odödliga Sinua, sinua rakastan samt Lauri Viitas Alfhild och Joakim Groths Kärlek, kärlek i Kai Hyttinens respektive Sören Lillkungs känsliga tolkningar.
En viktig påminnelse om Chydenius otroliga mångsidighet – han är trots allt vårt lands, jämte Tauno Marttinen och Ilkka Kuusisto, genom tiderna produktivaste operatonsättare – var även Rajatons subtila a cappella-tolkning av den Jacopone da Todi tillskrivna traditionella Stabat mater-texten.
Instrumentalsextetten med förträfflige hovkapellmästaren Eero Ojanen vid flygeln och storheter som ”Häkä” Virtanen och ”Pena” Lahti i leden, alternerade på ett lyckat sätt med en kvartett med Maija Ruuskanen, samt maestro Chydenius själv när andan så föll på, vid klaviaturen.
Och visst lyfte, föga överraskande, sånär taket när Agit Prop brände av Natalia och den exalterade publiken till slut fick stämma in i Chydas kanske trots allt genialaste sång, Kalliolle kukkulalle. Det till synes enklaste visar sig inte sällan vara det slitstarkaste och de genomgående honnörsorden var givetvis de så välbekanta kärlek och solidaritet.
Kusligt aktuella begrepp inte minst i vårt eget kallt cyniska och ultraegoistiska tidevarv, där snöd ekonomisk vinning tycks gå före alla former av social rättvisekänsla och normal hygglig medmänsklighet.