Den motvillige politruken
Höga ideal i all ära men makthunger och antipatier mot konkurrenter är det som styr toppolitiker. Erkki Tuomioja skräder inte orden när han beskriver det politiska maktspelet i början på nittiotalet.
Samtidshistoria
Det kan tyckas vara en väl kort tidsperiod, 1991-1994, att ägna 680 sidor text åt men Erkki Tuomiojas dagboksanteckningar från åren i fråga är en guldgruva för den som är intresserad av samtidshistoria och söker förklaringar till dagens politiska verklighet.
Det handlar om åren då omvärlden förändrades totalt. Sovjetimperiet upplöstes för gott och EU:s föregångare EG öppnade famnen för nya medlemmar. Inom Finlands gränser rådde inte heller någon brist på dramatik. Den finländska ekonomin djupdök, Socialdemokraterna skakades av tidernas ledarkris och folket skulle för första gången få välja president direkt. Tuomiojas comeback i rikspolitiken i valet 1991 placerade honom mitt i stormens öga.
Tuomioja har alltid befunnit sig på vänsterkanten inom SDP och med det i något slags opposition till partiledningen. Man har ofta kunnat se honom med lidande uppsyn syrligt kommentera partikamraters förehavanden. Att missnöjet varit så djupt och ofta uttryckt i olika inofficiella SDP-diskussioner är ändå överraskande, speciellt med tanke på att han utsetts till partiets representant på oräkneliga viktiga poster. Fast insyn och inflytande fick Tuomioja under de här åren främst som vice ordförande för SDP:s riksdagsgrupp. Partiapparaten skulle inte ha gett honom motsvarande maktposition.
Det är inte många ledande socialdemokrater som får nåd inför Tuomiojas ögon. Han ser de flesta som gammalmodiga, högersinnade, inkrökta och/eller maktlystna. De är inte tillräckligt intellektuella och inser inte vikten av internationell solidaritet och gröna värden, menar han.
Tuomioja öser förakt över partiets långvariga ordförande och statsminister Kalevi Sorsa, som inte kan förlika sig med att tiden seglat förbi och han aldrig blir president.
– Sorsa har i går i Åbo meddelat att han inte är intresserad av att bli president om de utrikespolitiska maktbefogenheterna beskärs. Kan man alls hitta ett bättre argument för att man verkligen ska beskära dem, skriver Tuomioja.
Mycket nådigare är han inte med dem som tar vid som partiordförande efter Sorsa. De hinner bli tre stycken, Pertti Paasio, Ulf Sundqvist och Paavo Lipponen.
Det blir mer än klart att särskilt Lipponen utgör ett förhatligt mörkblått skynke för Tuomioja. När Lipponen väl valts till partiordförande störtar Tuomioja, som själv satsat sekinerna på dåvarande gruppordförande Antti Kalliomäki, “nästan vrålande svordomar” i väg på en tio kilometers språngmarsch “för att lätta på trycket”.
Det hjälpte tydligen att lätta på trycket, för trots olika syn på den ekonomiska politiken och EU-medlemskapet börjar samarbetet med Lipponen att löpa något så när, inte friktionsfritt, men i alla fall.
Bland annat för att se till att Sorsas presidentdrömmar inte förverkligas väljer Tuomioja att ta en aktiv roll i Martti Ahtisaaris presidentkampanj. Han gör det inte för att Ahtisaari skulle vara en så utomordentlig kandidat, han skriver att han själv naturligtvis är mer kompetent, utan för att han bedömer att Ahtisaari har de bästa chanserna att slå de andra partiernas kandidater.
Speciellt oroad är Tuomioja över Samlingspartiets Raimo Ilaskivi, som han ser som en fullblodsrasist. I och för sig anser han att hela det officiella Finland kunde damma av sina attityder till människor i nöd. Med anledningen av tragedin i före detta Jugoslavien skriver han att han får kväljningar av hur Finland “hysteriskt” försöker stänga gränserna.
Tuomioja diskuterar i flera repriser konstellationerna i presidentvalet med Jörn Donner.
- Vi tycker rätt lika, ingen av oss gillar de kandidater våra partier antagligen ställer upp även om (Elisabeth) Rehn skulle vara en mångfalt större katastrof än Sorsa. Donner sa att han övervägt att själv ställa upp för att splittra Rehns röster, skriver Tuomioja i oktober 1992.
Donner flaggar sedan öppet för Ahtisaari och är med om inspelningen av en TV- reklam där han berättar att han väl känner både Rehn och Ahtisaari och självklart därför väljer den senare. TV-reklamen visas aldrig i den formen, bland annat för att Tuomioja motsätter sig det.
Redan från början har Tuomioja sina dubier om Ahtisaari. Han undrar över Ahtisaaris “mörka sida” och han får sina värsta farhågor besannade när valet är över. Ahtisaari förblindas enligt honom av makten och ämbetets pompa och ståt och motsätter sig alla planer på att minska presidentens maktbefogenheter. Han gör det med en logisk kullerbytta om att presidenten, eftersom han är vald direkt av folket, är folkets representant gentemot partiväldet i riksdagen. Att riksdagsledamöterna också är valda direkt av folket och avsikten är att stärka parlamentarismen går till Tuomiojas förtvivlan Ahtisaari förbi.
I anteckningarna om EU-förhandlingarna slås man av hur avsaknaden av facit gör det obarmhärtigt klart hur borttappade politikerna tidvis var inför det stora okända, lilla Finlands plats i det nya Europa. Som den mest borttappade utpekas dåvarande utrikeshandelsminister Pertti Salolainen.
Själv filosoferar Tuomioja ofta närmast resignerat över hur man kan hålla fast vid det man politiskt tror på när man i kraft av en maktposition ångar på från förhandling till förhandling och kompromissar fram beslut som man inte kan vara nöjd med.
– Jag har börjat bete mig alltför ansvarsfullt och förlorat kontakten med det slags tänkande och agerande som är oberoende av makten och som tidigare varit min livlina, konstaterar han bland annat.
Marianne Lydén