Musikrecension: Lasse Mårtenson fortsätter fascinera
Lasse Mårtenson drar mera publik än många stora internationella jazznamn. Detta säger en hel del om hur älskad han är.
Savoyteatern 10.10.
Lasse Mårtensons 80-årskonsert var slutsåld redan för över en vecka sedan. Mårtenson drar mera publik än många stora internationella jazznamn. Det säger en hel del om hur älskad Mårtenson och hans musik är.
Kvällens mångskiftande program visade hur många valörer kompositörens palett har innehållit genom åren. De flesta styckena kom från Mårtensons penna och de övriga sångerna var sådana han sjungit från 60-talet och framåt. Helt enligt Mårtensons karriär var det fråga om både jazz och underhållningsmusik.
Kvällens sångare var Sofia Finnilä, Annimaria Rinne och Mikael Konttinen. Den förstnämnda med solid jazzbakgrund, de två följande med mera meriter från andra håll. Sångarna hördes ensamma, som duo och som sångtrio.
De flesta arrangemangen var skrivna av Mikko Hassinen, vars syn på musiken verkade vara försiktigt respekterande. Klangerna balanserade ofta mellan ren underhållningsorkester à la TV 2 och klassisk storbandsjazz med spetsigt smällande blåsattacker. Men även delikatare effekter hördes då Finnilä med djup och mörk röst sjöng November mot Oliver Nelson-liknande kvartklanger och Gil Evans-mässiga kluster.
Artturi Rönkä, pianisten från AR Quartet stod för två av kvällens intressantaste arrangemang. I Jumala rakastaa maailmaa skapade det sträva, lite fyrkantiga blåset fin spänning och kontrast till Solja Tuulis lyrik. Här var alla tre sångare på scen och framkallade en aningen Chydeniuslik stämning. Även arrangemanget av Morgondimma, som Finnilä tolkade utan överdrifter, fungerade fint.
Samma gäller Hassinens version av Stormskärs Maja – mycket strongt att omgjuta det utslitna örhänget till levande och angelägen jazz. På kompositionen är det ju inget fel och Mårtensons udda takter levde fint som nästan-jazzvals.
Som särskilt framstående instrumentalsolister hördes under kvällen Jouni Järvelä (klarinett och altsax), Ville Vannemaa (altsax) och Olli Ojajärvi (tenorsax).
Konsertens dramatiska kurva blev lidande då Mårtenson inte syntes länge på scenen under det andra setet, även om konsertens dirigent, pianist och konferencier Olli Ahvenlahti lät förstå så. Under det första setet satt Mårtenson i en fåtölj och svarade mellan låtarna kort och koncist på Ahvenlahtis frågor. Mårtenson inledde konserten vid flygeln kompande Rinne genom duetten Vie meren tuoksuun. Han avslutade också setet med den udda låten On The Road To Mandalay.
Sången som skrevs av Oley Speaks i slutet av 1800-talet till en dikt av Rudyard Kipling var ett konstigt val. Sinatra spelade in den på 50-talet och ändrade på orden en aning, med följden att Kiplings ättlingar såg till att den inte fick publiceras i Storbritannien.
Lämpligare hade varit att Mårtenson skulle ha deltagit i exempelvis det avslutande extranumret, Kuinka kaunista on (What A Wonderful World), som kunde ha passat hans årgångsstämma bättre.