Musikrecension: Tapiola sinfonietta vill expandera
Esbo stadsorkester provar på att ge konserter i Träskända och Sibbo.
Tapiola sinfonietta. Violinist-dirigent Janne Nisonen, solist Réka Szilvay, violin. Gästspel i Järvenpäähuset 9.10.
Tapiola sinfonietta drömmer om att utvidga sitt revir och visst är det rätt tänkt. Trots att sinfoniettan upprätthålls av Esbo stad, kunde orkestern alldeles väl börja konsertera i närområdet, till exempel i Träskända, som i torsdags, eller i Sibbo, som på lördag, bägge på bara drygt 40 kilometers avstånd från hemmasalen i Hagalund.
För orkestern vore det en bra sak om man fick spela samma program flera gånger och tolkningarna fick mogna. För städer som Träskända och Sibbo vore det en utmärkt chans att kunna erbjuda orkesterkonserter för stadens invånare om man köpte in konserterna på samma sätt som exempelvis Tavastehus gjort med Sinfonia Lahti. För orkesterns finanser vore det positivt om flera delade på kakan så att mera pengar kunde användas till att utveckla orkestern.
Salen i Träskända är dessutom synnerligen lämplig, ungefär lika stor som den i Hagalund och kanske ännu mer dynamisk: ljudet kommer helt enkelt lite starkare och lite närmare. Upplagt för kulturutbyte, med andra ord.
Vatten över huvudet?
Den här gången stod Esbo för fiolerna när sinfoniettan var på sin första charmoffensiv till Träskända. Och programmet var så klassiskt som det kunde bli med bara Beethoven. Konserten med rubriken 3 x Beethoven var samtidigt ett led i orkesterns omfattande Beethovensatsning där Beethoven spelas på var och varannan konsert denna säsong.
Man kan tycka att det är att ta vatten över huvudet att göra Coriolanuvertyren, Violinkonserten och Ödessymfonin med en spelande i stället för icke-spelande dirigent. Just i dessa stycken finns nämligen så många ställen att vara uppmärksam på att den självspelande orkestern känns som en mer avlägsen idé än i många andra verk.
Konsertmästaren och dirigentstuderanden Janne Nisonen kan ändå dra tunga lass och rodde även dessa stycken mestadels tryggt i hamn. Kraften, ivern och uttrycksviljan hos sinfoniettamusikerna var tidvis så stark att den vid ett par tillfällen slog över i ett burdust forte, åtminstone i Coriolanuvertyren. Tempot i Femman, åtminstone i början, var det snabbaste som jag har hört. Upptakten till Femte symfonin är också för en icke-spelande dirigent en svår nöt att knäcka, inget under alltså om alla inte spelade helt unisont från början. Finalen är festlig, sofistikerad C-dur, och hör till den mest upplyftande musik man kan tänka sig.
Réka Szilvay är också en bedårande violinist. En och annan överraskande orenhet märktes kanske, dock beundrar jag henne för den självsäkerhet och hetlevrade inlevelse med vilken hon spelar Beethovens violinkonsert, speciellt figurerna i finalen gör hon lekande lätt.
Om nån trodde det här var beskedlig musik, fick den sig nog en tankeställare.
Konserten ges i Tapiolasalen i Hagalund fredag kl. 19 och i i Sibbo kyrka på lördag kl. 19.