Socialism och syntpop
Kom-teaterns Vallankumous (Revolution) är underhållning med hjärna och hjärta.
Text: Juha Siltanen. Regi och bearbetning: Lauri Maijala. Scenografi: Markku Pätilä. Ljus: Petri Tuhkanen. Dräkter: Niina Pasanen. Mask: Leila Mäkynen. Ljud: Jani Rapo. På scenen: Pirkko Hämäläinen, Pekka Valkeejärvi, Juho Milonoff, Niko Saarela, Johannes Holopainen, Vilma Melasniemi, Eeva Soivio.
Premiär på Kom-teatern 8.10.
Jean Boldt (1865–1920) har gått till historien som något av en narr, och hans försök att göra revolution i Helsingfors 1917 som en kuriositet.
I pjäsen Vallankumous (Revolution) visar dramatikern Juha Siltanen sprängladdningen i Boldts tankar, aktualiteten i hans socialism. Den svenskspråkige juristen Johan ”Jean” Boldt var med och grundade Finlands fredsförening 1900. Han var vegetarian, motsatte sig reglerad prostitution, kyrkan som han upplevde hade alienerat sig från Jesu läror, materialism och penningvälde. Sommaren 1917 ledde han sina rödgardister till Nikolajkyrkan (i dag Domkyrkan) för att åstadkomma revolution.
På Kom-teaterns scen håller Boldt (Pekka Valkeejärvi) sitt politiska brandtal till syntpop. Regissören Lauri Maijala förser det historiska dramat med ett soundtrack som låter som Prince and the Revolution, med hjälp av ett skickligt liveband på scenen
Som vanligt bjuder Maijala, i dag Kom-teaterns konstnärliga ledare, på något utöver det vanliga. Hans revolution är komisk och dråplig. Estetiken är starkt påverkad av populärkulturen, tv-spel och 80-talsvideor. På så sätt gör han underhållning med hjärta och hjärna, politisk teater som är kul och bubblande lätt.
Revy och rejv
Det blir en fantastisk show i det röda scenrummet där Petri Tuhkanens fiffiga ljusdesign hjälper till att skapa allt från revy till rejvparty.
Här håller Boldts partner, ”syster Huttunen” (Pirkko Hämäläinen), modist och frikyrklig predikant, väckelsemöten, medan den unge arbetaren Aarne Kanerva (Johannes Holopainen) dansar som en Isadora Duncan med den röda flaggan fladdrande i föreställningens kanske mest minnesvärda ögonblick. Holopainen har överlag en underbar förmåga att växla från tafatt lantis till hurtig Broadwaystjärna, och fylla scenen med sång och dans.
I en liten skrubb står psykiatrikern Christian Sibelius – ljuvligt underhållande gestaltad av Juho Milonoff – som i efterhand försöker dissekera händelserna sommaren 1917. Var Boldt och Huttunen galningar eller politiska genier? Det blir också gnabb med brodern Jean som fräckt nog stjäl all uppmärksamhet i Niko Saarelas enkla, klockrena parodi.
Lyteskomik
Ingenting är heligt för Lauri Maijala som bjuder på låg lyteskomik med två gravt haltande kyrkans män, och allsång med både Den blomstertid och Internationalen.
När Nikolajkyrkan ockuperas blir det sångkavalkad med en repertoar bestående av kampsånger och eurovisionsplågan Euphoria. Till och med Christian Sibelius drar till med Finlandiahymnen, vilket han senare bakfull och ångerfylld medger att brorsan Jean komponerat.
Trots att musiken är en av föreställningens absoluta styrkor, blir det onödigt många låtar i andra akten, vilket också gör att deras effekt avtar en aning.
Revolutionen kvävs av ett enda blodigt ”splatter”. Kulorna viner och alla dör på scenen i ett slags hommage till huvudlöst tv-spelsvåld. I Maijalas lustfyllda teaterlek finns ändå ett budskap. Han visar hur en genuin ansats till värdediskussion drunknar i skottsalvorna och brödrakriget 1918.
Det här är inget historiskt drama med kronologi och allvarsam analys. Det Maijala lyckas visa är det politiska engagemangets passion, musikens förmåga att tränga under huden, att politik är att vilja.