Filmrecension: Hallonbåtsflyktingen
Hallonbåtsflyktingen är en furstligt underhållande historia trots att filmmakarna tar sig stora friheter med den litterära förlagan.
Komedi
Regi: Leif Lindblom. Manus: Daniel Karlsson och Erik Ahrnbom, efter en roman av Miika Nousiainen. Foto: Tuomo Hutri. I rollerna: Jonas Karlsson, Josephine Bornebusch, Frida Hallgren, Erik Johansson, Susanne Reuter, Jarmo Mäkinen.
En episod från Stockholmsförorten Hammarbyhöjden: På väg hem från Konsum tar jag en tur via kvarterskrogen där en stor stark blir både två och tre. Glömmer inköpen och när jag väl kommer ihåg matkassen har krogen stängt.
Det oaktat är personalen fortfarande på plats och jo, matkassen är upphittad. ”Men jag måste erkänna en sak”, säger killen bakom disken, nu med en lätt skamsen min. ”I påsen fanns två bananer och jag åt upp den ena. Hoppas det är okej?” Visst, absolut, och vid det här laget flinar vi båda två.
Det är inte helt lätt att föreställa sig ett liknande scenario på den här sidan av potten men jag är övertygad om att Mikko Virtanen, ”tvångsfinnen”, skulle ha uppskattat historien. Även om det bör sägas att Miika Nousiainens romangestalt närmar sig det svenska folkhemmet med en något mera politisk agenda.
Redan under förtexterna har Mikko (Jonas Karlsson) betat av sossevisionären Per Albin Hanssons politiska arv: den svenska välfärdsstaten. Lägg till en bilsemester från barndomen, komplett med hallonbåtar och vänliga människor, och det lutar mot stor kärlek. I synnerhet som Mikkos minnesbilder från sin ”finska” barndom är betydligt strävare.
Fast nu vill det sig ju inte bättre än att nationalitetstransvestiten Mikko, ”en svensk man fångad i en finsk mans kropp”, kommit till vägs ände. Får jag inte leva som en svensk kan jag åtminstone dö som svensk (iklädd den blågula landslagströjan), resonerar den stackars saten, allt medan han förbereder sig på att hoppa från Sverigebåten.
Av det blir inget. Vid relingen stöter han på Mikael Andersson (Erik Johansson), själv trött på livet. Följden blir att Mikko tar över Mikael Anderssons identitet med allt vad det innebär av ett psykologkneg och en åldersstigen mamma (Susanne Reuter).
I scenariot ingår snart också mor Gretas sjukgymnast, flickvännen Frida Hallgren (bekant från Så som i himmelen). Samt en syster (Josephine Bornebusch) som då inte tänker sälja sig billigt, hur mycket än Mikko/Mikael tjatar om den saliggörande ”Saltsjöbadsandan”.
Vad själva filmbygget beträffar kanske vi börjar med de dåliga nyheterna: Jonas Karlssons finska håller inte och här kunde man eventuellt ha prövat sig fram med voiceover. Inte för att detta slår hål på helheten, för Karlssons ”knaggliga” svenska är desto mera övertygande.
Även i övrigt gör han väl ifrån sig, Jonas Karlsson. Han närmar sig sin rollkaraktär med en snurrig, klädsamt schizofren uppsyn och en övertygelse om att Sverige faktiskt är paradiset på jorden. Det är kram hit och kram dit, cykelhjälm, Astrid och Olof.
Och direkt surrealistiskt blir det när Micke i samband med en gårdsfest drar en parallell mellan Pippi Långstrumps penninganvändning och Gunnar Myrdals skattepolitik!?
Hur som helst är det fråga om en furstligt underhållande historia, detta trots att filmmakarna tar sig stora friheter med den litterära förlagan (det enda som återstår är själva grundidén). I det avseendet kunde man hävda att filmversionen är bra mycket tunnare, men samtidigt är den också roligare och skarpare, modell romantisk komedi.
Här var det mycket bror och syster, med en ”Mickan” Bornebusch som spelar upp ett helt annat register än det vi är vana vid. Till det kommer de satiriska elementen som regissören Leif Lindblom (som själv har en finländsk bakgrund) hanterar med stil och känsla.
Med tanke på de nationella stereotypierna i filmens centrum kunde mycket ha blivit plumpt och osmakligt men slutresultatet är snarare kvickt, ibland även vasst. Som när den riktige Mikael för sitt finländska alter ego försöker förklara att svenskarna ingalunda ogillar grannlandet Finland. ”Vi bara bryr oss inte.”
Där står man sedan med en i grunden ”finländsk” film gjord med svenskt flyt och ett humör som inte sällan smittar av sig. På tal om det är det ingen slump att Hallonbåtsflyktingen på filmfestivalen i Haugesund utsågs till bästa nordiska film.
Det här är nordiskt samarbete som mest och bäst, utan tvångströja, slips och festtal, men med massor av hjärta och lite grann smärta. Tänka sig.