Filmrecension: Gone Girl
Alla som är eller varit gifta har stirrat på sin partners huvud och grubblat över vad som försiggår därinne: ”Vad tänker du på?”, ”Hur känner du dig?”. Ibland kan det verka som en vit fläck på kartan, världens mest okända område.
Thriller
Manus: Gillian Flynn, efter sin roman. I huvudrollen: Ben Affleck, Rosamund Pike, Neil Patrick Harris, Tyler Perry m.fl.
Gillian Flynns bottenlöst cyniska, intrigmässigt briljanta och massiva bästsäljare Gone girl som nu blivit film vidkände hur frågorna kretsar kring kontroll och aggression. Äktenskapet som skräckhistoria: en duell mellan två främlingar prisgivna till varandra i en livslång kamp om vem som lyckas tvinga den egna verklighetsbeskrivningen på motståndaren. Svälj och du har förlorat.
Amy (Rosamund Pike, en blank, sval engelska som hade varit Hitchcocks våta dröm) är en rik smart blondin från New York, för hela USA känd som barnbokskaraktären Amazing Amy. Hon träffar Nick Dunne (en biffig, neutral Ben Affleck), även han författare men från Missouri. De förlorar båda jobben (ovanligt i amerikansk film att bli drabbad av recessionen), tvingas flytta från New York, bosätter sig i hans hemstad – och växer isär. Hon inriktar sin furiösa energi på romantiska lekar han alltid förlorar, han harmas över att alla kvinnor kritiserar honom (kränktheten är oerhört intressant: Varför tycker män att de har rätt att vara oangripliga?).
Filmen inleds på deras femåriga bröllopsdag då Amy plötsligt försvinner – och detektiver, tv-journalister, lokalbor och hennes föräldrar försöker hitta henne.
Snart faller misstankar över Nick och den enda som står vid hans sida är hans tvillingsyster (Carrie Coon, mycket bra).
Till filmens smarta drag hör att kontrahenterna främst kämpar om omvärldens bild av dem, det vill säga ifall de blir älskade eller hatade på kabel-tv. Den vinner som behärskar berättelsen, och liksom i äktenskapet växlar kärlek blixtsnabbt med hat, beundran med förakt. Mediekritiken är drabbande: alla människor, inklusive poliserna, går efter sin magkänsla – strunt i fakta, det viktigaste är att vara omtyckt. Gränsen mellan det privata och det offentliga har upplösts – om det offentliga ser bra ut räcker det.
Som regissör är David Fincher världsbäst på paranoia, cyniska maktmänniskor med övermänniskoideal och kontrollfreaks (till exempel Se7en, Fight Club, Zodiac, tv-serien House of Cards, Män som hatar kvinnor eller hans mästerverk Social Network). Men det han beundrar i en man föraktar han i en kvinna. Det är ganska komplicerat att berätta från bådas perspektiv – emellanåt förekommer den förtjusta rysning som till exempel Frank i House of Cards kan framkalla genom den chockerande frihet pur amoraliskhet ger. Men på slutet väljer filmen sida (jämfört med boken). Det är våldsamt, störande och överraskande könskonservativt.
Annars är filmen mörk, snygg och välgjord, skådespelarna duktiga men osympatiska – smått radikalt för amerikansk film, liksom pengarnas betydelse. Den är två och en halv timme lång, vilket behövs för den komplicerade intrigen – men kanske inte för vad den har att säga? Skruven dras åt så twist på twist uppkommer – i något skede blir de otrovärdiga men funkar på nåt skumt metaforiskt plan. Filmen har samma syn på äktenskapet som en rå, tyst kamp om makt och bekräftelse som Ruben Östlunds Turist. Budskapet är enkelt: Vill du gifta dig? Säg bara nej.