Musikrecension: 50 år av investeringar i framtiden
Lördagens jubileumskonsert var bästa tänkbara sätt för Vanda musikinstitut att fira det som firas skall: ett långsiktigt, högklassigt arbete för konstupplevelser för barn och unga.
384 uppträdande på Musikhuset 4.10.
Årets kanske bästa konsert, tänkte jag i mitt stilla sinne efter att ha bevittnat Vanda musikinstituts 50-årsjubileumskonsert på Musikhuset i lördags.
Vad var det som gjorde konserten så bra? På scenen stod en oerhörd skara barn som ville musicera av hjärtats lust. Programmet bjöd på rik variation och möjlighet för alla att komma till tals. Framför allt var upplägget konstnärligt ambitiöst, med intressant repertoar och finfina framföranden, en rejäl dos kreativitet i programplaneringen och en blandning av elever i olika åldrar, olika instrument och genrer, såväl gammal som nyskriven musik.
Lördagens jubileumskonsert var en suverän uppvisning i allt man sysslar med vid ett av vårt lands största musikinstitut, även om den svenska avdelningen saknade egen representation. Jubileumskonserten påminde förtjänstfullt om att ett musikinstitut är en väldig apparat, bara vid Vanda musikinstitut studerar tvåtusen elever som undervisas av ett hundratal lärare. Om man därtill beaktar hur många proffsmusiker som tagit sina första trevande steg i musikinstitutets regi, påminns man åter om vikten av högklassig musikundervisning. Det mycket omtalade musikundret i Finland har faktiskt inte vuxit ur intet.
Bland tidigare elever märks filmmusiktonsättaren Panu Aaltio, som numera är mer än väl sysselsatt med kompositionsarbeten i Hollywood, klarinettisten Kaapo Ijas som bara väntar på att bli upptäckt som dirigent, tonsättaren Lotta Wennäkoski, som skördat lagrar som tonsättare och i år är nominerad för Nordiska rådets musikpris, och givetvis lördagens konferencierer Riikka Smolander och Ville Komppa, som själv var klarinettister vid musikinstitutet i början av 90-talet och nu är journalister på Yle. Samtliga närvarande under lördagens konsert.
Listan på tidigare VMI-elever som verkar som yrkesmusiker eller annars på musikfältet kunde göras lång (Mia Makaroff, Timo Lassy, Roi Ruottinen etc.) men ett namn nämns oftare än andra: en viss Eino "Eicca" Toppinen, som bland annat hann fungera som solocellist i musikinstitutets symfoniorkester innan han började studera vid Sibelius-Akademin och fann sina gelikar och grundade celloheavybandet Apocalyptica.
Ett annat intressant case är Toni Välimäki som fem år spelade i en av musikinstitutets grupper för funktionshindrade och senare blev rikskändis som medlem i punkbandet Pertti Kurikan nimipäivät.
Pedagogiskt smart
Låt mig lista några höjdpunkter från lördagens konsert. Jag börjar med Jukka-Pekka Lehtos Lintuparvi, skrivet för ett valfritt antal flöjtister.
Om det ofta har sneglats lite snett på så kallad pedagogisk musik, bevisade lördagens konsert att också den musik som inte nödvändigtvis är tekniskt mest krävande, kan vara nog så givande att lyssna till. När annars har man möjlighet att höra en kör med kanske femtio flöjtister utspridd på läktaren i Musikhuset, en flöjtkör som spelar i stämmor som en stor orkester indelad i grupper? Musiken är tidvis rytmiskt repetitiv som hos Terry Riley, men visar på ett oändligt stort omfång och en härlig färgskala hos ett och samma instrument.
Körmusiken representerades genom Lotta Wennäkoskis Perhosen voima, som hördes i uruppförande – ett härligt lekfullt stycke med både fart och snärtig textbehandling. Stycket var så utmanande att jag riktigt häpnade över ungdomskörens vackra framförande, men det tyder säkert på att verket dels är skickligt skrivet, dels fint inövat med dirigenten Heidi Harinen.
Pianomusiken representerades av Jarkko Kantalas Aie för två pianon och fyra pianister, också detta ett synnerligen snyggt, sprakande och musikaliskt tacksamt stycke som Daniel King, Valtteri Tengvall, Eevert Anttila och Akira King framförde utmärkt ihop.
Panu Aaltios Aikamatka för symfoniorkester kändes stadigt förankrat i filmmusikestetiken med ett rapsodiskt uttryck som i sina stunder påminde om Timo Hietalas.
Förträfflig fanfar
Pop- och jazzensemblen gjorde The Rasmus-basisten Eero Heinonens komposition Veden alla till text av Emma Salokoski, en blåsorkester framförde Robert W. Smiths Hoosier Suite, Kakkarat-folkmusikensemblen framförde M-R Topcus Kääpönen med en verkligt rolig handklappningskoreografi och trumpetarna Elina Ikonen, Juhani Heliö och Olli Pirskanen spelade Aulis Sallinens skojiga Vandafanfar (Sallinen var en av de tongivande gestalterna när musikinstitutet grundades och skrev fanfaren för stadens Vandas grundande).
Så skall vi inte glömma specialgrupperna, först bebisarna, som uppträde med sina assistenter som av någon outgrundlig anledning bara bestod av mammor – var var alla pappor? – och sedan Tempo-orkestern, Vandas eget El sistema, som integrerar invandrare med musikens hjälp. Här slog man minsann klackarna i taket och visade att man vet hur man firar det som firas skall: ett långsiktigt, högklassigt arbete för konstupplevelser för barn och unga.
Kvällens pangnummer var Kaapo Ijas hårresande potpurri Oodi ilolle (Ode till glädjen) som hänsynslöst mixade Beethovens An die Freude med Sibelius Violinkonsert, Debussys La Mer, Marseljäsen, sluttakterna ur Stravinskys Eldfågeln och Prokofjev eller var det Bernstein? Hur som helst en otrolig villervalla som upplevdes två gånger, först som musikvideo och sedan live.
384 uppträdande på scenen trodde många var något av ett rekord, men då glömde de nog Finlands svenska damkörsförbunds 25-årsjubileum i fjol höstas med 600 sångare. Hur som helst var det en otrolig kraft i musiken och Sibelius Finlandia gjordes med en kvalitet som inte hamnade långt från en proffsorkesters. Så skall en slipsten dras!