Musikrecension: Komposition, improvisation och performans
Ett avdunstat tivoli, en hånskrattande djävulsfigur, en attraktiv dirigent och en free jazz-trio var elementen som gjorde Avantis konsert i söndags till en minnesvärd kväll.
Dir. Esa-Pekka Salonen. Hillborg, Pietilä, Stravinsky. Esa Pietilä Trio: Esa Pietilä, saxofon, Ville Herrala, kontrabas, Mika Kallio, trummor. Kristiina Helin, regi, Tero Nauha, skådespelare, Helena Romppanen, dans, Pekka Kuusisto, violin. Gamla studenthuset 5.10.
Esa-Pekka Salonen är man van att betrakta som en inte alltför ofta sedd gäst på dirigentpodierna i huvudstaden. På senare år har han dirigerat ungefär en produktion om året på Helsingfors festspel, i år till och med två. För ett par år sedan hoppade han in en vecka i oktober med RSO i stället för en insjuknad Roger Norrington i ett program med Beethoven, men i övrigt är det svårt att minnas när han senast skulle ha dirigerat en ”vanlig” säsongskonsert med en symfoniorkester i Finland. Så skedde i onsdags och torsdags med RSO och som grädde på moset dirigerade han Avantis konsert i söndags, en konsert som ursprungligen skulle ha ägt rum i mars men som av olika orsaker flyttades till hösten.
Konserten öppnades med svensken Anders Hillborgs Vaporised Tivoli (Avdunstat Tivoli) från 2010. Om texturen alltid varit en viktig del av Hillborgs musik är den det också i detta verk. Tonsättaren har själv beskrivit inledningen som vild med efterapande av biltutor och en massa obehagliga ljud, i partituret talas det bland annat om elefanttjut. Funken ligger nära till hands och helst av allt borde musikerna ta fram sin inre James Brown. Barn som springer runt på ett nöjesfält och är absorberade av sin eufori är en väsentlig sinnebild. Under styckets gång mattas musiken av en hel del och Hillborgs inspirationskälla i den senare delen av verket har varit Ray Bradburys roman Something Wicked This Way Comes som tonsättaren läste i sin ungdom.
Inledningens knottriga yta med sina kniviga stötar är så skärande gäll att somliga i publiken i söndags genast demonstrativt tryckte ner huvudet i handflatan. Gamla studenthusets hårda akustik torde bara ha accentuerat intrycket. Själv tror jag stycket visserligen är fint, men att framförandet kunde ha vunnit på ännu tydligare och mer överdrivna karaktärer; estetiskt är Vaporised Tivoli nämligen som en blandning av symfonisk, storbands- och underhållningsmusik.
Steget härifrån var inte så värst långt till biffen i konsertprogrammet, uruppförandet av Esa Pietiläs Graffiti Play för free jazz-trio och kammarorkester från 2012.
För att involvera en free jazz-trio är stycket förvånansvärt symfoniskt, för att involvera en kammarorkester förvånansvärt improvisatoriskt. Tankarna går till Centraleuropa och den modernistiska estetik som härskade efter andra världskriget, men kvar i hågen hänger också minnesbilden av melankolisk, utforskande musik, i ständig utveckling, som bygger lager på lager, inte nödvändigtvis med högre volym eller i snabbare tempo, men med ständigt nya dimensioner, som orkestrerats rätt rikt och där stämningarna hänger kvar långa stunder, upp emot en halv minut i taget. Esa Pietilä själv är en tongivande gestalt på scenen, och hans saxofonstämma sätter den definitiva prägeln på verket. Samarbetet med triomedlemmarna Ville Herrala, kontrabas, och Mika Kallio, trummor, går som smort, liksom samarbetet med orkestern. Ställvis kommer kanske Hillborgs eller Salonens egen musik i hågen, men i ärlighetens namn påminner Pietiläs verk inte om någonting som jag har hört tidigare, en vederkvickande upplevelse i sig.
Dramatiserad soldathistoria
Även om konsertens största behållning kom under första halvan, kunde man med intresse iaktta också den dramatiserade uppsättningen av Stravinskys Historien om en soldat (1918), som lästes, spelades och dansades, precis som partituret påbjuder. Läsningen kom från band och var kryddad med alla möjliga ljudeffekter, inte minst smattrande kulsprutor (skickligt hopmixade av Joris van Grunsven). Dansen var synnerligen enkel, en gestalt (Helena Romppanen) som under hela föreställningen hela tiden snurrade. Spelandet sköttes av den skickliga septetten med Pekka Kuusisto i spetsen. Kuusisto gick också själv upp på scenen och axlade hängivet rollen som den hånskrattande djävulen som virtuos violinsolist. Kristiina Helins regi var smått skrämmande och scenografin av Helin och Barnhard Hammer effektfull. Tero Nauhas stumma gestalt satt där snällt och väntade på sitt öde.
En på många vis lyckad konsert med inslag av komposition, improvisation och performans.
Apropå Vaporized Tivoli: Kolla in en intervju med Anders Hillborg här, läs partituret till stycket här, och lyssna på stycket på Spotify här.