Gränslös fantasi när Loranga blir teater
Janne Pellinen gör samtidsteater med läcker retrokänsla av Barbro Lindgrens barnboksklassiker Loranga, Masarin och Dartanjang.
Text: Barbro Lindgren. Dramatisering: Otto Sandqvist. Regi: Janne Pellinen. Scenografi och kostymer: Annina Nevantaus. Ljus: Tomi Humalisto. Ljud: Jani Orbinski. Smink: Marianne Lagus. På scenen: Meri Anna Hulkkonen, Jan Korander, Gogo Idman, Tobias Zilliacus.
Ensemble Bulleribocks premiär på Svenska Teaterns Nicken-scen 2.10.
Loranga är möjligen barnlitteraturens konstigaste pappa. Nu har den skäggige, ansvarslöse figuren med tevärmare på huvudet klivit upp på Svenska Teaterns Nicken-scen där han står och knäcker nötter i sitt 70-talskök (mindre sunk, mer barnvänlig Villa Villekulla).
En bildlik Jan Korander har förvandlats till Barbro Lindgrens omtyckta gestalt som första gången gjorde entré i barnkammaren 1969 i boken Loranga, Masarin och Dartanjang.
Loranga-böckerna är verk som man ständigt kan återkomma till. Som barn lockade tokigheterna och den gränslösa fantasin till skratt. Som vuxen slås jag av det mörker som Barbro Lindgren tar på med en oerhörd lätthet. För hur är det riktigt fatt med mannen som bär badrock dygnet runt, som låter sitt barn leva på glass och bullar, och som helst bara lyssnar på popmusik och läser serietidningar? Han hallucinerar om tigrar och giraffer, och ett tag tror han till och med själv att han är hund. Här finns ett förfall som Lindgren skildrar med humor och en härlig anti-realism.
Saknar klangdjup
En del av dessa nyanser går förlorade i Ensemble Bulleribocks teaterversion. Loranga (Korander), sonen Masarin (Meri Anna Hulkkonen) och farfar Dartanjang (Gogo Idman) påminner mest om harmlösa seriefigurer. De är roande men saknar originalets klangdjup. Meri Anna Hulkkonen hittar barnets tafatta kroppsspråk, men hennes Masarin har ett smått irriterande gulligt tilltal. Och Dartanjang, den festligaste personen med vallningar, sus i öronen, oförklarliga tabeller, har förvandlats till en själlös mysfarbror.
Den svarta humorn och vuxenpoängen kommer i stället in genom Tobias Zilliacus fantastiska typer som han skapar med en uppenbar känsla för människans alla egenheter, kufiska dialekter och miner.
Lorangas granne, ”arga gubben”, är en ordningsfascist som blir hög på blaskkaffe – ett minnesvärt ögonblick som också visar regissören Janne Pellinens fantasi. Korvgubben med en knackkorv som hjälmkam tjusar med sin tyska accent och präktiga mustasch. Ett tu tre kommer en polis in med ett avväpnande ”Morjens!” och en Ken-docka som sidekick.
Fast den absoluta stjärnan är tjyven Gustav som åtminstone får den vuxna publiken att kikna av skratt. Zilliacus gör en parodi på en rikssvensk dussinvärsting och när han ska hoppa i poolen klädd i sina aborrkalsonger uppstår ett sådant där härligt, bisarrt Barbro Lindgren-ögonblick.
Otto Sandqvists romandramatisering har både styrkor och svagheter. Att han gjort publiken till den tigerskock som i inledningen rusar in på Lorangas gård är ett vettigt drag. Vi tigrar får stå för ett slags normaltillstånd som Masarin flyr till när pappa blir för yr och jobbig. Slutmonologen är däremot utdragen, aningen påklistrad och diffus.
Jani Orbinski har skapat en finurlig, exakt ljudbild som ger föreställningen en lekfull musikalisk inramning.
Regissören Pellinen har ett personligt, publiknära grepp som visar på enorm kreativitet. På ett underfundigt sätt integrerar han barnleken i sin regi, till exempel scenen där matbordet förvandlas till bil med gamle Dartanjang som flåsande försöker hinna i kapp. De enkla lösningarna är de svåraste, men också de som visar teaterns magi. Det här är samtida teater med läcker retrotouch.