Musikrecension: Balders hus 200 år
Violinisten Laura Vikmans och cellisten Alexandr Rudins initiativ att bjuda in några av sina musikervänner för att fira 200-årsjubileet av invigningen av Balders hus – ursprungligen Gebauers hus – i form av en två dagars soaré var på alla sätt välkommet.
Musik från 1814 i Balders sal 4.10. Tuija Hakkila, fortepiano, Laura Vikman, Silva Koskela, violin, Tiila Kangas, altviolin, Ulla Lampela, Alexander Rudin, cello, Mikael Helasvuo, flöjt, Petri Kumela, gitarr, Monica Groop, mezzo. Beethoven, Paganini, Schubert.
Balders sal har en av Helsingfors bästa kammarmusikakustiker och om man i sitt huvud lyckas transformera spårvagnsskramlet och bilbullret till hovklapper mot gatstenar stör inte ens bakgrundsljuden från de många fönstren mot Alexandersgatan alltför mycket.
Störde, och det rejält, gjorde däremot det infernaliska skramlet av kaffekoppar och dricksglas under Tuija Hakkilas finstämda tolkning av Beethovens originellt tvåsatsiga e-mollsonat op. 90, där dämparpedalen hos fortepianot av märket Böhm kom till flitig användning.
Den lika självklara som fyndiga strategin var att första dagens program skulle kunna spåras till år 1814, den andra dagens till 1914 och söndagens mellanliggande dagskonsert med unga förmågor till bägge årtalen.
Uttrycksfull Schubert
Ett knippe Schubertlieder – bland annat Sehnsucht och Gretchen am Spinnrade, lika smak- som uttrycksfullt tolkade av Monica Groop och Hakkila – var med andra ord en självklarhet, medan Paganinis Kvartett för gitarr och stråktrio C-dur op. 4 nr 2, en av inalles femton stycken för besättningen, var en mäkta underhållande surpris.
Paganini var förutom sin tids bästa violinist och altviolinist också en ypperlig gitarrist och även om gitarrstämman inte är speciellt svår med dagens mått mätt bjuder den på en hel del knepigheter, som Petri Kumela löste galant inom ramen för den kammarmusikaliska kontexten.
Den verkliga cloun var ändå Beethovens sprittande åttonde symfoni – skriven 1812, men uruppförd två år senare – i Nepomuk Hummels arrangemang från 1826 för piano, flöjt, violin och cello. Förbluffande mycket av den symfoniska substansen var intakt och hade det inte varit för ett alltför makligt finaltempo hade euforin varit ett faktum.
Minifestivalen avrundades på söndagen med musik från 1914 signerad Lili Boulanger, Frank Bridge, Ernö Dohnányi och Ravel. Monica Groop och Temperakvartetten gjorde därtill Respighis fina Il tramonto, medan Annemarie Åström och Sonja Fräki tolkade Janáceks märkliga Sonat för violin och piano.