Gammaldags men inget museum
Esplanaden är ett spännande porträtt av 1910-talet, men hundra år senare blir det i längden tröttsamt med killar som festar och tjejer som är skötsamma.
Dramaturgi, regi, scenografi: Joakim Groth. Dräkter: Tyra Therman. Ljus: Tom Kumlin. Ljud: Hanna Mikander. Mask och hår: Pirjo Ristola, Tiitta Stoor. På scenen: Julia Högnabba, Dennis Nylund, Kira-Emmi Pohtokari, Edith Holmström, Simon Häger, Patrick Henriksen, Max Forsman, Hellen Willberg, Marcus Groth. Musiker: Peter Achrén.
Premiär på Svenska Teaterns Amos-scen 3.10.
Om kvällen sluter unga män upp på Restaurang Catani och Kämps bar för filosofiska samtal och kanske en fancydryck eller en knock-me-down. En skådespelerska med en bukett rosor i famnen promenerar tillsammans med sin beundrare under trädkronorna. Två snuskgubbar lurpassar på en kokott i Brunnsparken. Någonstans långt borta rostar badortskärlek. Och alla samlas på Esplanaden i Joakim Groths nya föreställning.
På Amos-scenen, med den verkliga Esplanaden skymtande i fönstret, utspelar sig Groths hyllning till 1910-talet, en fascinerande mellantid då moderniseringen ännu inte helt slagit ut och både droskor och automobiler frekventerade Helsingfors gator. Kvinnor klädde sig ännu i långkjol men det fanns sprängladdade idéer om frigörelse.
Texten är ett kollage utifrån verk av dagdrivarförfattare som Ture Janson, Henning Söderhjelm och Torsten Helsingius. Unga pessimistiska män i den växande staden Helsingfors. Under ytan pyr också klasskamp, språkstrider, en snabbt framskridande urbanisering. Och den kvinnliga emancipationen som andra akten ägnar sig åt genom texter av bland andra Karin Smirnoff och Sigrid Backman.
Första akten löper smidigt, med elegant hopsydda scener som ägnar sig åt festen och det frivola. Det är gammaldags, men inget syrefattigt museum. Vid pianot kompar Peter Achrén och skapar en musikalisk tidsresa tillsammans med Hanna Mikanders exakta ljudbild.
De korta scenerna har tempo och tecknar ett fascinerande porträtt av tiden. Tidsbilden, hänförelsen över "autos" på gatan och tangodans på festerna, samt dessa unga män som har så höga tankar om sig själva, får en ofta att dra på mun. Däremot hör ordet "nigger" inte hemma på en scen på 2010-talet, och då föreställningen inte problematiserar det hade den heller inte tagit skada av att det rensats bort.
Högt och lågt
Texterna är desillusionerade, melodramatiska, högtidliga och ibland riktigt låga. En ung Hjalmar (Simon Häger) försöker få ihop det med Ingrid (Kira-Emmi Pohtokari), medan unga Hjördis (Julia Högnabba) vill ha Hjalmar. En affär mellan aktrisen Ebba (Hellen Willberg) och studenten Birger (Patrick Henriksen) utspelar sig i stadens mörker. Över ett schackspel planerar två snuskar (Max Forsman och Marcus Groth) att skicka en oanständig invit till en dam och stämma träff i en berså – det blir överlag en hel del låg men rolig perukhumor med Max Forsman.
Andra akten ger sig hän det sociala engagemanget. Ruth (Edith Holmström) från Karin Smirnoffs roman Under ansvar kämpar sig fram som ensamstående mamma, medan Ragna (Kira-Emmi Pohtokari) upplever kärlek över klassgränserna. Otto (Dennis Nylund) längtar till sitt Helsingfors alltmedan han vårdas för lungsot på ett sanatorium. Hans farväl till världen utmynnar i en stämningsfull scen.
Men andra akten är mer traditionellt iscensatt och också tristare. Det är förstås en nödvändighet att visa andra sidan av myntet – sjukdom, misär, ojämställdhet – men regimässigt är biten lösare och mer utdragen.
Ensidig rollfördelning
Esplanaden både ironiserar över och tjusas av tidsandan, men visst kunde man ha skippat en del av manschauvinismen. Kommentarerna om kvinnors utseende blir påfrestande i längden, också om avsikten är att visa hur kvinnligt och manligt gestaltades på 1910-talet.
Hellen Willberg har ett par normöverskridande roller, men annars är rollfördelningen mellan kvinnor och män ganska ensidig. Jag blir till sist trött på uppdelningen mellan muntra, manliga festprissar och skötsamma, allvarsamma kvinnor. Jag längtar efter den häftiga "ateneumflickan" som åtminstone Smirnoff nämner i romanen Under ansvar från 1915.
Föreställningens främsta behållning är textrikedomen och det lediga och annorlunda sättet att göra epokdrama som framträder i första akten. Och visst är det märkligt att Esplanaden som i föreställningen gestaltas som ett myller av impulser i dag är ett livlöst turiststråk.